Om lite mer än två månader kommer församlingen firar en omstarts och förnyelsegudstjänst. En gång i veckan fram tills dess kommer någon från församlingen dela med sig om deras väg in i kyrkan, eller vad som har gjort att de stannat kvar där. Idag får vi läsa Sune Fahlgrens berättelse, lärare på Teologiska Högskolan och om hans väg till St Peters Kyrka. 

—

Ett andligt hem

I storstaden är det så lätt att bli rotlös. Så säger vi. Och så är det. När jag för ett och ett halvt år sedan flyttade till Stockholm, efter att ha bott den mesta tiden av mitt liv ”på landet”, överväldigades jag av känslan av att vara anonym. En i mängden. Och att allt går så snabbt. Har en hög puls. Tiden får liksom inte stå still. Och den räcker inte till. Utan att ha riktigt valt det, valde jag ändå att ryckas med i bråttom-livet, i alla måsten och allt utbud.

Jag kände mig uppryckt. Rotlös i flera meningar. Inte minst andligt. Var är mitt andliga hem? En plats där jag att ge och få, en plats för vila och gemenskap. Ett utrymme som har en annan tid och som tror på det mänskliga mötet.

Nu är jag på väg att bli medlem i St Peters kyrka i Stockholm. Det är en liten församling i en stor kyrka – både i fråga om byggnad och utbredning. St Peter hör hemma inom den världsvida metodismen.

Här möter jag ett levande andligt arv med djupa rötter i historien. Något hållbart i storstaden. Jag har funnit ett andligt hem som ställer både Gud och människan i centrum. I St Peter finns både det varma hjärtat och tankens spaning. Här lyfter man fram kristna praktiker som kan forma mig till den människa jag vill vara – också när jag nu bor i storstaden Stockholm: fastan, tidebönen, nattvarden, diakonin, bibelstudiet.

Att St Peters kyrka dessutom befinner sig i en omstart tonar väl in mitt eget livs omstart. När jag läste församlingens presentation av omstarten, blev följande ord en personlig kallelse till mig:

”Vi har insett att vi i framtiden inte själva kan leva den kallelse vi bär på och göra de saker vi tror behöver göras. Vi skulle helt enkelt behöva fler som bär vår längtan och som med kraft och energi kan vara del av vår framtid.”

Likt lärjungarna en gång fick jag höra Mästarens kallelse. Och jag har börjat säga ja.

Kanske håller Jesus Kristus på att kalla fler samman i storstaden. Kanske är min erfarenhet inte bara min. Enligt metodismen är vi skapade till social gemenskap som i kärlek formar oss till Guds avbilder – i ord och handling i världen.

Sune Fahlgren