På söndag firar vi palmsöndagen och stiger på allvar in i påskveckan. Vi lyfter våra palmblad och sjunger vårt lov till Guds son.

Det kan kanske tyckas vara lite märkligt att vi firar Jesu intåg i Jerusalem två gånger under kyrkans år. På första advent sjunger vi ”Gå Sion din konung att möta” och gläds över Jesus snara ankomst när han rider in i Jerusalem. Men nu på söndag är tonläget minst sagt allvarligt.

Självklart ska vi lyfta våra palmblad och höja vår lovsång när Jesus kommer på åsnan. Samtidigt vet vi att det inte är helt ofarligt. – ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta”, säger den religiösa eliten till Jesus. Det är bara början på konfrontationen med maktens män, som sen kommer sluta i långfredagens avrättning.

Det är i vår tid inte heller helt ofarligt att prisa Jesus. Det är fortfarande lika utmanade att kungen för Guds rike väljer att rida på en åsna, låta sig pryglas och korsfästas. Han skulle lika gärna kommit i en mercedes, med ett väldigt stort sparkapital och använt ett gäng reklamslogans om han verkligen skulle ha velat lyckas.

När vi sjunger vårt lov till honom. Sjunger vi vårt lov till Guden som ständigt utmanar makterna. Som alltid trotsar de som styr med pengar, makt och status. Och framför allt, när vi sjunger vårt lov till honom, utmanar han alltid maktens grepp om vårt eget liv.

Inför hoten och straffen från eliten vet Jesus en sak. Lovsången kan aldrig sluta. – ”Om lärjungarna slutar” säger han, då kommer till och med ”stenarna att ropa”!