Ibland hör man invändningen, att kyrkan inte alls ska hålla på med siffror.  -Det spelar ingen roll hur många man är! säger någon och – Kyrkan ska inte växa utan överleva, säger någon annan. Självklart beror inte förnyelsen på hur många som råkade komma på senaste gudstjänst. Men tyvärr tror jag invändningarna allt för ofta döljer en resignation och  en attityd av uppgivelse. Kyrkans kallelse måste väll alltid att ge liv?

Författaren och översättaren Gunnel Wahlqvist skriver i slutet av 50-talet i boken Till dess dagen gryr chockerande aktuellt, om vad som borde gälla för all kyrkans förnyelse.

Det är absurt och blasfemiskt att fatta Kristi löfte som ett löfte om att överleva, när det är ett löfte om liv. Liv är expansion, förnyelse, djärvhet, det är uppbrott ur trygghetens förskansningar, nyskapelse, radikalism. Föreställningen att kyrkan åtminstone kommer att fortleva åtminstone i några ”glada få” har ingenting med tro att göra, bara med förmätenhet; vad saken gäller är att tro på hennes expansionskraft, hennes förmåga till självförnyelse, hennes eldfarlighet. Tror man inte på detta, så tror man överhuvudtaget inte på kyrkan. Och tror man det, så är man inte rädd för att rasera alla skyddsmurar, revidera alla positioner.