Under fastan läser vår församling berättelsen om uttåget ur Egypten och om Guds folks ökenvandring. Det är en storslagen berättelse om hur Gud griper in och räddar ett folk i slaveri. Men det är med en liten bön som allt börjar. I det andra kapitlet står det att folket tillslut, efter år av slavarbete, ropade i sin nöd.

Den största faran för kyrkans folk idag är inte alla våra fel och brister. Inte våra misstag eller kyrkor som säljs på öppen marknad. Inte heller att vi minskar i medlemsantal eller kortar ner på våra gudstjänster.

Det riktigt stora problemet är vår likgiltighet.

Har vi tröttnat? Bryr vi oss inte längre? Spelar det ingen roll?

Är vi helt passiviserade av det sekulariserade samhället att vi inte ens förmår ropa?

Förstår vi inte att vi är ett främmande folk påväg att bli bakbunda i ett samhälle som tror på helt andra Gudar. När samhället ropar efter mer framgång, mer kapital, mer vapen och mer underhållning, måste vi ropa efter Gud.

Vi måste ropa att Gud befriar oss ur vårt mörker.  Och vi måste ropa i vår klagan så att våra kyrkor blir grönskande oaser.

När folket ropade svarade Gud:

”Jag har sett hur mitt folk plågas. Jag har hört deras klagorop. Jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem”.

Om vi ropar tror jag att vi också kommer få vara ett levande bevis på svaret: Gud är vår befriare.