Det vart afton, och det vart morgon – Predikan av Sune Fahlgren

Predikan i S:t Peters kyrka den 14 april 2015

Joh 21:1–14

Inledning
Vilken fantastisk scen Sankt Johannes avslutar sitt evangelium med: ”När morgonen kom stod Jesus på stranden”. Guds tider och Guds dagar slutar alltid med en morgon, en ny början. Skapelsens dagar slutar så: ”Och det vart afton, och det vart morgon.” Gud börjar med kaos och i kaos, men avslutar alltid med kosmos. Och evangeliet om Jesus Kristus har en motsvarande gryningsscen på en sjöstrand: ”Morgonen kom” och med den kom en ny skapelse.

Guds vilja är att också varje människas liv ska sluta med en morgon. Visserligen talar vi om livets afton och solnedgång, men Bibelns budskap är att vårt liv ska sluta med en morgon som innebär nyskapelse och förvandling.

Dagens evangelium om några lärjungars möte med Jesus på stranden till en ny dag är mästerligt framställd. Lika vacker och högstämd som portalen är in i Johannes evangelium, kap 1 – ”I början var ordet…”, lika djup och närgående är avslutningen i kapitel 21 – ”När morgonen kom…”.

Flera saker i den här berättelsen har en djupare innebörd.

Här får vi en bild av hur våra liv kan vara ibland – om vilka vi är
Här får vi en bild av mannen på stranden – om vem Jesus är
Här får vi en bild av vad det innebär att följa den mannen – om trons vägar

1. När livet inte blev som vi har tänkt oss
Simon Petrus och sex andra lärjungar var inne i en kris. Ändå hade de tagit sig samman och fattat beslut om ge sig ut på gamla fiskevatten. Tre år hade gått sedan de en dag, just på dessa stränder, hade mött en profet, en rabbi från Nasaret, som talat till dem hemlighetsfulla ord om Guds rike. Och de hade gripits av visionerna och låtit sig lockas bort från sjön och stränderna, från båtarna och fisket, för ett sällsamt äventyr mot ett nytt rike, en ny framtid.

Men det blev inte som det tänkt sig. Äventyret hade upphört vid ett kors och en grav. Så hade de kommit in i en av de där underliga återvändsgränderna i livet. Ögonblick då vägen helt plötsligt tar slut. Då det är mer kaos än kosmos. Det känns som om allt mynnar ut i tomma intet.

– Livet blir inte alltid som vi tänkt det.

Då brukar vi återvända till utgångspunkten för att orientera oss på nytt från något känt och tryggt. Det vanliga livet har i förvirrande lägen en väldig attraktionskraft. Att få landa i det enkla, det vardagsnära och praktiska.

Låt oss inte anklaga oss själva eller andra för sådana ”återkomster” eller reträtter: ”Jag ger mig ut och fiskar!”

Ibland förlorar visionerna sina konturer och kallelsen sin meningsfullhet. Då kan vi väl unna varandra en nostalgitrip, ett besök på fiskeplatser, avdramatiserade stunder.

”Den natten fick det inget.” Innan det blev morgon var det natt.

Låt oss dröja kvar en stund vid lärjungarnas natt på Tiberias hav. Många böcker har skrivits om bibelns nattscener – Sodoms sista natt, Abrahams natt i Beer Sheba, Jakobs natt i Jabbok, profeten Jonas natt i Nineve, Jesu natt i Getsemane. Men ingen har vad jag vet skrivit om denna natt vid sjön. Den natt då lärjungarna, kyrkans apostlar, fick inget.

Båten for som en skugga från den ena stranden till andra. Metodiskt prövade man det ena gamla fiskestället efter det andra. Och kanske samtalade man om hur det var för tre år sedan. Var det inte för resten den här båten som Jesus en gång hade lånat och talat ifrån? Då hade Petrus bestämt sig för att följa honom.

Nyligen hade de bråkat med varande om vem skulle ha de främsta platserna i riket. Nu fanns det inga platser att tvista om, inget rike kvar att drömma om. Nu satt de som förr i den gamla fiskebåten.

Men de hade ändå varandra. De kände ett slags ödesgemenskap. En gemensam trötthet. En samhörighet i förvirringen. Det är som om själavårdaren Johannes vill säga: Problemgemenskap är bättre än ingen gemenskap alls.

Den här natten insåg de att inget kunde bli som förr efter dessa tre år. Inte ens sjön var sig lik. Den sjö som gett dem fisk och inkomster var nu som förhäxad. Den gav inte en enda fisk. När morgonljuset grydde stod de med tomma nät, en påminnelse också om att den verkligt stora fångsten gått förlorad. De skulle ju enligt Jesu kallelse få fånga människor? Hade de inte försökt fånga in ett helt rike med sina garn?

Dagens evangelium ger en sann bild av hur livet är ibland. I en människas liv finns märkliga tider och nätter, då allt tycks sina, då ingenting ger något tillbaka, då livet är snålt, då man är tom i själen och trött i kroppen.

Berättelsen ger oss vägledning för sådana mörka nätter:
Var inte ensam – dela gemenskap.
Säg som det är – dela misslyckandet.
”Det vart afton och det vart natt.”

2. Lärjungarna förstod inte att det var han
Jesus står på stranden. Han har följt deras nattliga fiske och sett att det gav ingenting.

Johannes noterar att ”lärjungarna förstod inte att det var han”. Jesus var inte helt sig lik efter uppståndelsen. Någonting hade hänt med honom i uppståndelsen. Därför kände inte heller Maria från Magdala igen honom. Uppståndelse – anastasis – är inte bara en förlängning på det vi redan känner till. Det är nyskapelse, skapelsens förvandling – den upprättade skapelsen. Därför kallar kristna i öst det för den åttonde dagens verklighet – alltså något bortom de vanliga sju dagarna.

Eftersom Jesu uppståndelse är något annat än t ex det som skedde vid Lasarus återuppväckelse (han dog igen) måste den uppenbaras för lärjungarna. Såsom Gud uppenbarade sig som Gud i Israels historia, alltså Gud, den oändliga och ofattbare, visade sig och gjorde sig känd. På motsvarande sätt fick lärjungarna en uppenbarelse av Jesus som uppstånden. De såg inte bara en tom grav, de såg inte bara en man på stranden. Jesus visade sig för dem som uppstånden, som förvandlad till en ny skapelse, en större verklighet som vi inte känner till om den inte uppenbarats för oss.

Som så ofta i Johannes evangelium sker mötet med Gud och en större verklighet i ett samtal. Jesus inleder det samtalet: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” En praktisk fråga om mat. En mycket själavårdande fråga. Så ger han praktiska instruktioner om fisket. Fast han själv hade fisk på glöden och kunde bjuda till morgonmåltid, hjälpte han dem till resultat. Han hjälpte dem att få sina egna nät fulla.

”De orkade inte dra in det för all fisken.” Lärjungarna behövde mer än en måltid. De behövde få en erfarenhet av vad det nya med uppståndelsen innebär. Deras misslyckande vändes i överflöd. Och det överflödet kom ur deras eget fiske, deras eget engagemang.

De såg med sina egna ögon att gudsriket fanns där, inkluderade alla behov och hela deras livssituation. Riket har inte gått under. Jesus har uppstått, och hans nya världsordning står i ett förbund med naturens ordningar och liv. Den uppståndne Herren på stranden bjöd till fest och kunde dirigera fiskarna i vattnet. Allt tillhör Guds rike.

Och de räknade fångsten. 153. Många har försökt göra det siffertalet till en symbol, till en hemlig kod, till exempel att det är ett hebreiskt talvärde för orden ”Det är Herren”. Eller att det representerar alla kända folkslag, alltså en missionstanke.

Jag tror att det i första hand handlar om 153 fiskar. En stor fångst, så stor att man mindes antalet som faktiskt fanns i nätet. Guds rike, uppståndelsen, den åttonde dagens förvandling, handlar om ”liv och över nog”. Och det gudomliga överflödet var så överväldigande att man räknade det.

I det ögonblicket när näten bågnade av liv, och detta nya liv inte förstörde nätet, då förstår Johannes, ”lärjungen som Jesus älskare”, att det är Jesus. Han säger till Petrus, ledaren för detta fiskafänge: ”Det är Herren”. Älsklingslärjungen är snabbare att känna igen och tro. Petrus är snabbare att handla. Alltid ivrig hoppar han i sjön och går mot land.

Och så inbjuder Jesus till frukost på stranden. Ingen behöver fråga vem han är. Han har visat sig: Det är Herren. Herren är ett gudsnamn i bibeln. Den uppståndne är Gud.

Ordvalen i berättelsen om måltiden påminner om nattvardsfirandet i den tidigare kyrkan. (Kom och ät! Han tog brödet och gav till dem). Efter uppståndelsen möter Jesus Kristus sina lärjungar – än i dag – i en måltid som gör oss delaktiga i hans liv, den förvandlade skapelsens verklighet och överflöd, framtiden redan nu.

All kristen tro är uppståndelse tro. Allt kristet liv är uppståndelseliv.

Om någon är i Kristus så är han en ny skapelse (2 Kor 5:16), därför att i uppståndelsen hade Kristus förvandlats till en ny verklighet. I honom – inte i oss själva – har vi redan del i detta liv.

”Det var afton, och det vart natt – och det vart morgon.”

3. Kasta ut nätet på högra sidan

Den här berättelsen handlar i mångt och mycket om lärjungaskap och efterföljelse. Hade vi läst fortsättningen om samtalet mellan Jesus och Petrus hade det blivit ännu mer tydligt. Men också där på stranden ser vi att tro handlar om lydnad, om hörsamhet.

Jesus står på stranden och ger dem ett ord: Kasta ut nätet på högra sidan! Och lärjungarna handlade på hans ord.

Jesus står på stranden och säger: ”Kom och ät”

Och de kommer och delar måltiden med honom.

Uppståndelseliv är nu att höra Jesu levande ord och lita på dem och handla. Lydnad ger resultat. Ger liv. Ger överflöd. Ger en försmak av Guds rike.

Många av oss vill kanske hellre ha efterföljare än vara det. Men till uppståndelselivet hör att låta Gud väcka var morgon vårt öra ”så att vi kan höra på lärjungasätt”. (Jes50:4b)

Kasta ut nätet!

Kom och ät!

Då kan vi förkroppsliga Jesus i världen i ord och handling. Det är innebörden i att vara påskens vittnen.

”Det vart afton, det vart natt, det vart morgon – det vart lärjungar.”

sune_fahlgren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.