Septuagesima
Lukas evangelium 17:7-10

 

Det är inte lätt att läsa liknelser. I bibeln har de ofta som syfte att provocera och uppröra. De vill väcka vår tanke och få oss att ompröva våra liv. Förstår vi helt en liknelse är det ofta ett bra tecken på att vi inte har insett något alls. Den här veckans evangelietext är precis så svår som en liknelse bör vara.

Att Jesus själv liknar lärjungaskapet vid en tjänares villkor kan verka märkligt. Det är minst sagt kärvt att det kristna livet jämförs med en oduglig tjänares vars enda belöningen är arbetet. Jesu liknelse går på tvärs mot det vi brukar hålla för sant. Att tro på sig själv är en trossats de flesta lär sig redan från barnsben. Vi ska hitta oss själva och snickra på vår egna goda självkänsla. ”Du är någonting”, ”du kan någonting” uppmanar vi varandra. ”Gud älskar dig precis som du är” predikar vi i kyrkorna.

Samtidigt som vi gör allt för att hitta oss själva verkar vi ändå gå vilse. Den psykiska ohälsan blir allt vanligare och även mer frekvent bland yngre. Var fjärde pojke och varannan flicka i gymnasiet rapporterar att de mår psykiskt dåligt flera gånger i veckan. Självföraktet och ältandet i våra misslyckanden, fel och brister verkar vara vår tids nya folksjukdom och den goda självkänslan ett alltför klent botemedel.

En av Svenska Dagbladets mest delade artiklar är en intervju med familjeterapeuten Jesper Juul. I intervjun säger han att en av orsakerna till de ungas psykiska ohälsa till stor del kan belastas föräldrarna. Efter många års forskning menar han att föräldrar i allt högre grad ger för mycket beröm. Hans svar kan te sig överraskande men enligt Juul leder överdrivet mycket beröm till att barnen gör allt för att leva upp till omgivningens förväntningar. Beröm skapar osäkerhet och en osund självupptagenhet. Mycket beröm gör helt enkelt att vi blir beroende av bekräftelse och att vi riktar uppmärksamheten mot prestationer istället för att se personen.

Även om vi har olika åsikter hur vi bäst uppfostrar våra barn, tror jag att Juul kan lära oss något viktigt: att tro på sig själv räcker inte för att bota självföraktets sjukdomar. Vår osäkerhet och våra rädslor för att inte duga botas inte med ännu mer bekräftelse och beröm. Den amerikanska trappistmunken och författaren Tomas Merton skriver i en av sina essäer, att ”när man är alltför upptagen med att vara sig själv löper man risken att imitera en skugga.”. Eller som den svenske teologen Samuel Rubenson har skrivit: ”I rädslan får att inte bli älskade så vi gör oss själva till offer och glömmer dem som verkligen är offer i den här världen.”.

Det kanske är djävulen som vill påtala hur usla och fallna vi är. Det kanske är den onde själv som vill att vi ska älta våra fel och brister så att vi glömmer bort att vi är skapade till Guds avbild: att vi är hans tjänare, kallade att ge vårt liv för alla som lever i skuggorna. Jag tror att söndagens evangelium vill hjälpa oss att se, att det inte finns någon annan väg ur självföraktet än tjänandet. Det är inte att tro mer på sig själv som hjälper, utan att gå den smala vägen av efterföljelse som verkligen räddar. Att vara en helt vanlig oduglig tjänare är befriande. Gud har gett oss ett arbete långt viktigare än vårt eget ego. Gud har anförtrott oss en skörd av människor som hungrar och törstar efter att bli sedda, som är offer för ett samhälle med krav på prestationer.

Låt oss utföra det arbete Gud har kallat oss till, gör vi det, bygger vi ett självförtroende mycket större än all vår oduglighet.

/Linus Brengesjö