Är de funktionsnedsatta vår tids profeter? – Predikan av Sune Fahlgren

Är de funktionsnedsatta vår tids profeter?
På spaning efter en teologi för funktionshinder.

Luk 13:10–17. Tolfte söndagen efter Trefaldighet.

Predikan i S:t Peters kyrka den 14 augusti 2016

– Vad skulle du göra om det var du som var krokryggig eller hade något annat funktionshinder och du levde på Jesu tid? Vore det idag skulle du ha ett bra svar på frågan – åtminstone om du bor i ett land som Sverige där det finns ett väl organiserat stöd för funktionsnedsättningar. Men hur var det där och då?

Om vi vill höra budskapet i dagens evangelium om Jesu möte med en funktionsnedsatt kvinna, då får vi inte allt för kvickt utgå från vår egen tid eller börja fokusera på dagens tema om ”friheten i Kristus”. Risken är då att vi förandligar detta med kvinnans belägenhet och gör det till en symbol för syndens slaveri och ondskans makt. Observera att kvinnan var en ”Abrahams dotter” (13:16), ett Guds barn. Och trots sin kroppsliga skada utövade hon aktivt sin tro!

En annan risk med sådan här bibeltexter är att vi fokuserar enbart på helandet, på miraklet. Som om Jesus vill lära ut metoder för helande av funktionsnedsättningar. Vi får aldrig glömma att syftet med evangeliernas berättelser är att visa oss vem Jesus är, inte att ge löften om under och tecken som gör oss besvikna.

……………

Så här har jag tänkt lägga upp min predikan. Först ska vi försöka förstå denna berättelse i sitt vidare sammanhang på Jesu tid. Sedan vill jag säga något om attityderna till kroppsliga funktionshinder på denna tid. Som bibelläsare är vi också intresserade vad som faktiskt står i den berättelse vi nyss läste. Vilken vinkel läkaren Lukas på händelsen. Som ni kanske lade märke till så fanns ytterligare en person i berättelsen som hade en funktionsnedsättning. Och det är Jesu samtal med honom som lyfts fram mer än kvinnans helande.

När jag levt med den här bibeltexten under veckan som gått har jag börjat ana några pusselbitar i en teologi om funktionshinder. Vad kan Jesus möte med denna kvinna och synagogföreståndaren lära oss om egna och andras funktionsförändringar? Min erfarenhet är att i de mänskliga sprickorna sker det alltid saker. Vi upptäcker livet på riktigt.

Funktionshinder och hjälp på Jesu tid

Låt oss så återgå till frågan jag började med: ”Vad skulle du ha gjort om du var denna kvinna?” Först och främst skulle du ha känt dig kolossalt ensam och olycklig. Inte nog med att du knappt skulle ha någon chans att få hjälp, du skulle dessutom vara utstött ur samhället eller undangömd. Att ha funktionshinder på Jesu tid medförde ett grymt utanförskap.

Det finns många berättelser om läkedomsunder i hela den grekisk-romerska världen på den här tiden. Lama och blinda blir botade. Men det finns få berättelser om kvinnor, och inga om helande av en krökt rygg. Skulle man få hjälp måste en funktionshindrad ta sig till något tempel för att få hjälp, allra helst till templet i den lilla grekiska staden Epidauros, den antika världen Lourdes. Dit skulle du också ha sökt dig om du hade haft pengar för att komma dit. Där skulle du som alla andra behövande samlas omkring prästerna och dåtidens läkare i templet. Du skulle underkasta dig sträng diet, utföra övningar, ta kalla och varma bad – även gyttjebad. Framför allt måste du sova i templet varje natt och vänta på en dröm, där läkedomsguden Asklepios säger att du ska få hjälp och anger vilken medicin du ska ta.

En annan möjlighet om du inte hade så mycket pengar det hade varit att du söker upp en lokal så kallad ”gudomlig människa”, theios anthropos (på dåtidens världsspråk grekiska). Vissa män och kvinnor ansågs ha en särskild läkedomsmakt som de fått av gudarna. Dessa personer använde i regel yttre medel för att bota, såsom tryck, sin tunga, saliv, med mera.

När man läser de här samtida skildringarna är det naturligt att ställa frågan om Jesus är en i raden av dessa personer som tycks ha fått övernaturliga krafter att bota? Är Jesu besök i synagogan och undret där bara en variant på dessa antika mirakelberättelser? Visst finns det likheter, men olikheterna är ännu mer slående. Först och främst sker hjälpen enligt evangelierna inte genom vilken gud som helst, utan genom Abrahams, Isak och Jakobs Gud, den Gud som kallade Jesus från Nasaret för ”min älskade son”.

Jesus använde inte heller så ofta yttre läkemede,l som exempelvis saliv. Hans närvaro, ord och beröring var nog. Och när han använde det, var det för att visa att också yttre medel kan vara bra vid sjukdomar och funktionshinder. Medicin och bön ställs alltså inte mot varandra som ett antingen eller. Framför allt förekommer det ingen betalning till Jesus för hans helande. I de utombibliska berättelserna står det som sagt mycket om priset man måste betala.

Vid en jämförelse med samtidens underberättelser ser man också att i de flesta fall har undren i evangelierna en större referens, en speciell mening – som här i Luk 13, där undret säger något om varför vi firar sabbat och där en religiös ledare utmanas att tänka om.

I dagens bibeltext är det som sagt inte bara en som har funktionshinder. Även synagogföreståndaren har ett ”feltänk” som framstår som ett kognitivt funktionshinder och som medför att människor döms till ”sabbatsbrott” och far illa. Någon sådan radikal läkedomsberättelse, som kritiserar religiösa och politiska ledare, finns inte i samtidens litteratur.

Attityder till hälsa och funktionsnedsättningar i antiken

Så var det detta med attityder till funktionshinder. På Jesu tid i Mellanöstern fanns det olika inställningar till funktionshinder. Den vanligaste är enligt grekisk filosofi och diktningen att all sjukdom är ödesbestämt – på gränsen till självförvållat. En variant av denna inställning är att allt lidande är en konsekvens av synd. Funktionshinder måste därför bekämpas med magi.

Dessa populära föreställningar utvecklades inom nyplatonismens till ett direkt förakt för kroppen, och innebar att man betraktade människans kropp som ett fängelse för den odödliga själen. Läkedom och hjälp bestod i själens befrielse från kroppens fängelse.

Sådana attityder till kroppen står i skarp kontrast till Bibelns ord om Gud som universums och människans skapare. Varje människa är en enhet, en odelbar förening av kropp och själ som Gud vill ge hälsa och liv – shalom.

Redan de troende i det gamla Israel vägrade att godkänna en dualistisk och fatalistisk syn på livet; Det finns blott en Gud som styr allt. Har ni läst berättelsen om Job? Den utgör i hög grad en protest mot ödestro och straff-tänkande.

Mot bakgrund av dessa attityder var det viktigt att gudsfolkets ledare skulle gestalta tröst, hopp och omsorg, särskilt till människor i lidande och särskilda behov. Såsom synagogföreståndaren i dagens evangelium, så svek de sitt ledaruppdrag.

Bland de fromma i landet växte det fram en vision om en ny tid, då Messias skulle komma med fred och läkedom, räta på ryggarna och öppna blindas ögon. Dessa under skulle bli tecken på en kosmisk nyskapelse och samtidigt en kritik av Israels ledare. Messias kommer och han gör det folkets ledare inte gjorde.

Och vi noterar att Jesus som Messias botade kvinnan inte i första hand av medlidande – ”det är så synd om en handikappad” – utan hans främsta motiv med undret var att visa på varje människas värde och värdighet.

 

Lukas speciella vinkling på detta

Därmed är vi inne på Lukas speciella sätt att berätta om kvinnans belägenhet och Jesu möte med henne. Lukas vill alltså visa att i och med Jesus är den efterlängtade messianska tiden redan å färde. Stunden är inne. Guds löften till Israel skulle nu uppfyllas.

När Jesus hjälper en här en där, så blir det en förstlingsfrukt för alla sjuka, lidande och funktionsnedsatta. Det som sker ”avbildar” himlens fullhet. Hoppet gryr, men inte bara för den som helas utan för hela världen.

Jesus möte med kvinnan som hade krökt rygg finns bara återgivet av Lukas, det är en av fyra underberättelser som bara förekommer i hans evangelium. Och Lukas har fogat in denna underberättelse i sin långa redogörelse för Jesu väg till Jerusalem, alltså från kap 10 till och med 19, närmare bestämt 9:51–19:27. Denna reseberättelse har tre delar och domineras av liknelser och andra Jesusord och inte av underverk som de föregående kapitlen om Jesus verksamhet i Galileen (kap 4 till 9).

Det var uppe i Galileen som Jesus hade gjort under av olika slag, men på väg till Jerusalem står undervisning i centrum. Men ibland nådde orden inte fram. Då vägledde han genom handlingar.

Lukas lokaliserar som sagt händelsen till en synagoga. Jesus sägs undervisa där på sabbaten. Kvinnans funktionshinder sägs bero på en ”sjukdomsande” (13:11, 16). Som jag redan berört ansågs sjukdomar och funktionsnedsättningar på denna tid vara orsakad av ont inflytande (jfr Luk 4:35). Oavsett konkret orsak hade kvinnan varit ”bunden i arton år” (13:11).

Enligt Lukas var reaktionerna på händelsen dubbel. Motståndarna skämdes och folket gladdes (13:17). (Jag undrar just vilka reaktioner ni kommer att ha på den här predikan!!)

Jag tycker att Lukas speciella vinkel är att inte bara uppmärksamma kroppsligt funktionshinder, utan också mentalt och kognitivt. Berättelsens fokus ligger inte på den krokryggiga kvinnan utan på synagogföreståndarens funktionshinder som hennes upprättelse avslöjade. Hos honom var tankesättet funktionsnedsatt. Han tänkte på ett sätt om sina egna åsnors och oxars behov på sabbaten och på ett annat sätt om en människas behov. Ledare med sådana funktionsnedsättningar är tyvärr vanliga – både i religion och politik. Som synagogföreståndaren tycks de sakna en trygg identitet. De är rädda för allt som hotade deras makt och positioner.

Kvinnan hade en krökt rygg. Synagogföreståndare var inkrökt i sig själva. Hans tänkande kunde inte förhandla, kunde inte gå utanför förenklingar som svart eller vitt. Han krävde lydnad för religiösa bud som bokstavligen krökte folks ryggar. Jesus försökte bota hans och andra judiska ledares mentala funktionshinder, men de vägrade tänka om. De vill inte ta emot hjälp som finns också för sådana funktionsnedsättningar.

Funktionshinder i vår tid

Alla möten med funktionsförändringar utmanar – både egna förmågor nedsätts eller när det sker hos andra. Det som jag skulle vilja sätta ord på är vad vi kan lära oss genom att leva med människor med kognitiva och kroppsliga funktionshinder.

Jag kan givetvis inte berätta för er vad ni kan lära er av detta, eftersom många av er känner detta mycket mer än jag. En tanke som jag ändå vill pröva på er är att människor med funktionshinder har en profetisk roll idag – vilket också blir tydligt genom vårt spontana sätt att bemöta dem: vi vill egentligen inte komma nära dem, vi vill kanske till och med skuffa undan dem, eftersom det alltid finns den här impulsen hos oss människor att göra oss av med profeten, eftersom han eller hon berättar sanningen för oss.

Funktionshinder utmanar vår moderna syn på frihet, på kroppen och på självförverkligande. Framför allt myten om att kunna göra vad man vill, och att vara effektiv. Jag vill därför avsluta predikan med att mycket kort ge exempel på hur funktionshinder har en profetisk roll.

Den första myten: ”Du kan bli vad du vill”

Detta är till exempel ett klassiskt Disney-tema: en karaktär (typ en panda) ”tror på sig själv”, övervinner sina begränsningar och uppfyller sina vildaste drömmar. Vi är inte begränsade av omständigheter, utan vi kan bli ”vad vi vill”.

Man bör hålla i minnet att detta är något mycket nytt: i förmodern tid fick väldigt få välja. Om din far var bonde blev du bonde, om din far var skomakare blev du skomakare. Du kunde inte heller flytta hur som helst, och få hade tillgång till utbildning. Idén om att man ”kan bli vad man vill” bygger på att samhället förändrats på ett sätt som de flesta av oss nog tycker är bra: social rörlighet, friare tillgång till utbildning, och så vidare.

 Men även idag är det sant: du kan inte bli vad du vill. Att vara människa är att vara begränsad.

Ett sätt att testa idéer som den som Disney lanserat så hårt är att gå in i ett boende för funktionshindrade och ropa ut: ”Du kan bli vad du vill!” Att vara människa är inte att kunna bli vad man vill – att vara människa är att vara begränsad. (Jag säger detta medveten om att det är viktigt att människor med funktionshinder för motivation och uppmuntran att kämpa och utveckla de förmågor som finns.)

 Den andra myten: ”Frihet stavas oberoende”

Beroende är något som vi har mycket svårt för. ”Själv är bäste dräng” – vi vill inte stå i skuld, vi vill bjuda igen de som bjuder oss. En av det sena 1900-talets kanske mest inflytelserika filosofer, Alasdair MacIntyre, kallar oss för ”dependent, rational animals” – ”beroende, förnuftiga djur”. Han knyter också an till funktionhinder, och konstaterar att detta är något som filosofer inte i tillräckligt hög grad tagit hänsyn till när de filosoferat om människan. Han skriver. ”Det finns en skala av funktionshinder (disability) som vi alla befinner oss på … Och vid olika perioder av våra liv så finner vi oss vara, ofta överraskande, på olika punkter på denna skala.”

Människan är inte oberoende. Och de funktionshindrade påminner oss om detta. Men tänker vi närmare på saken så inser vi att det i själva verket gäller för oss alla. Vi är alla beroende.

 

Den tredje myten: Drömmen om effektivitet (och den perfekta kroppen)

Ett av dagens slagord är: ”Gör det effektiva!” En variant av den är: ”Ät rätt, träna rätt så får du den perfekta kroppen.” Max Weber menade att det som kännetecknar den moderna människan är att hon menar sig leva i en maskin snarare än en organism. Naturen är mekanisk, inte magisk. Förmoderna människor tittade på världen och såg Guds hand i den, moderna människor ser en massa ”naturlagar”, etc.

Därför blir de enda värdet vi kan räkna med effektivitet och ideala kroppar Vi gör det som är effektivt och vårt mål blir att ha så perfekt kropp som möjligt. Då blir det svårt när man själv erfar funktionsförändringar eller när man möter människor i sin närhet med funktionshinder. Det utmanar verkligen våra föreställningar om tid, effektivitet och kropp.

Summering och avslutning

Såsom Lukas berättar om Jesu möte med en krokryggig kvinna, så menar jag att de funktionshindrade är profeter som avslöjar för oss de moderna lögner som vi lever med, som binder oss snarare än befriar oss.

Att leva med människor med funktionshinder är att lära sig mycket om sig själv, och se att de inte är så annorlunda. Jag är också beroende, begränsad, behöver hjälp. Kanske har vi aldrig haft så mycket att lära av de funktionshindrade som nu i vår västerländska kultur.

Hur ska vi som kyrka svara på detta? Har vi en teologi för funktionshinder? Det får inte bara handla om att anpassa kyrkolokaler och verksamhet för de funktionshindrade, utan vi ska gör anpassningar och ge varandra hjälp för att vi tror att alla funktionshindrade hör till Kristi kropp. De har en profetisk roll att berätta för oss vad det är att vara människa, och världen blir fattigare utan dem.

I grund och botten har vi alla funktionsförändringar. Det glada budskapet idag är inte att bli botad från sina begränsningar, utan att leva med dem med den hjälp som finns, och få den visshet och den identitet som är Guds barns frihet.

Sune Fahlgren