Att tappa bort och vara borttappad – Att finna och vara funnen

Predikan av Sune Fahlgren på tredje söndagen efter Trefaldighet i S:t Peters kyrka 2016

Luk 15:8–10

Jesus sade: Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar

hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och

grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag

er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

 

 

Var i all världen har jag lagt den? Ja, var lade jag nycklarna, räkningen, receptet, mobilen,

tröjan? Var finns allt man letar efter? Och varför är så mycket försvunnet när man som

bäst behöver det?

Det har till och med hänt mig som predikant att det utkast jag tog med mig en gång till

predikostolen visade sig vara ett helt annat. Och även om de gånger jag haft rätt utkast

har jag lyckats tappa tråden. En gång förlorade jag dessutom rösten.

Sådana är vi människor. Vi tappar bort. Och vi är själva borttappade ibland. Vi förlägger

saker. Vi lyckas inte hålla rätt på varje detalj i vardagen. Känner ni igen er?

Två händelser den här veckan har gett mig tankar till den här söndagen i kyrkoåret som

kan kallas ”lyckodagen för alla som tappat något” eller ”De förlorades glädjedag”. Den

första kommer här: Ända sedan i måndags har jag försökt nå en nära vän på telefon. Men

ingen har svarat. Jag började bli orolig för honom. Vad har hänt? Igår kväll kom ett

epostmeddelande. Han har tappat sin mobil i sommarstugan där han befinner sig. Sense

moral av den händelsen: Man finner inte alltid när man söker. Ibland söker vi

förgäves. Allt visar sig inte vara hittbart.

Den andra händelsen var en minnesbild jag fick från sommargården Talludden där jag

under många år var gårdsvärd. Av någon oförklarlig anledning kom jag i veckan att

tänka på alla lådor med kvarglömt som jag tagit hand om. Där fanns inte bara handdukar

och sockor, utan också värdefulla ting som kameror, hårfön och vigselring. Väldigt,

väldigt få har under åren hört av sig och frågat efter det kvarglömda. Samma erfarenhet

har de som jobbar på hittegods inom kollektivtrafiken eller hos polisen. Sense moral:

Det är vanligt att man inte ens söker efter det man tappat. Många tycks tänka att

”lite svinn får man räkna med”. Vi får ta med oss dessa tankar och erfarenheter när vi nu ska försöka förstå vad Jesus vill

säga till oss i dagens evangelium.

 

 

Vilken liknelse Jesus ger oss? Kunde han slarva bort saker? Eller visste han precis var

allting fanns? Liknelsen handlar om en kvinna som tappar ett mynt. Varför brydde hon sig? Kanske

hade hon inte råd att bli av med sina surt förvärvade slantar. Hon började leta och det

mycket ordentligt. Det krävdes extra ljus i det dunkla huset och varje rum sopades noga.

Hon letade ända tills hon hittade myntet. Jesus understryker i sin liknelse hur härligt glatt och roligt det är att finna det vi blivit av

med. Han hade nog själv slarvat bort saker och känt glädjen över att de kom till rätta.

Men vad menar Jesus egentligen? Var det inte en normal reaktion av kvinnan att söka

efter det hon förlorat? Vad är det vi tappat bort? Vad borde vi söka efter? Innan vi ser närmare på denna liknelse om kvinnan och mynten ska vi påminna

varandra om sammanhanget. Då får vi läsa inledningsversarna till Lukasevangeliets 15:e kapitel.

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade

sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse:

Liknelsen är alltså svar på tal, svar på syrlig kritik mot Jesus. Evangelierna berättar att

Guds rike var något mycket påtagligt i Jesus liv och verksamhet. Ofta står det att han ”åt

med syndare och tullindrivare”. Genom dessa måltider, med glädje och god mat, visade

Jesus hur Gud är; Gud är öppen, där vi är slutna. Gud bygger gemenskap, där vi byggt

murar. Gud visar radikal barmhärtighet, där vi är hårda och principfasta.

– Hur kan du äta med syndare och tullindrivare? frågade dåtidens religiösa och politiska

ledare retoriskt. Jesu måltidssällskap passade verkligen inte ihop med dåtidens religiösa

och politiska ideal. De konservativa ansåg ”syndarna”, alltså de som avviker från

normer, ska först vända om innan de kan bli accepterade. Men Jesus väljer medvetet att

vara tillsammans med dem för att de skulle få kraft och tillfälle att vända om. De

konservativa ansåg att ”tullindrivare” ställts sig på ockupationsmaktens sida. För dem

fanns det därför ingen nåd. Men Jesus var tillsammans med tullindrivare, dåtidens

quislingar, för att visa att det alltid finns en andra chans. Ingen människa ska dömas ut i

förväg. Den måltidsgemenskap som Jesus tillämpade var så djupt förknippat med hans budskap

om Guds rike att vi än i dag – också här i S:t Peters kyrka – har ett bord dukat där Jesus

är värden. Detta var alltså bakgrunden till att ”fariséer och skriftlärda” basunerade ut att Jesus

”umgås med syndare och äter med dem”. Jesus besvarade deras fråga med liknelser. Här

i Lukasevangeliets femtonde kapitel finns det tre stycken och alla handlar de om att

tappa bort och vara borttappad, men också om att finna och bli funnen – och vilken stor

glädje det ger. Liknelser är finurliga sätt att tala om Gud och vårt liv. De ger olika

identifikationsmöjligheter. Oundvikligen funderar vi på vem motsvarar kvinnan här hos

oss idag? Vad står myntet för? I vilken mening var hennes sökande konstigt? Är allt

borttappat hittbart? Låt oss nu med dessa frågor se närmare på detaljerna i liknelsen om kvinnan som tappat

en peng.

 

En kvinna i dåtidens samhälle hade inga pengar. Det dagliga livet byggde på

naturahushållning. I hemmen fanns det i regel inte heller någon hushållskassa.

Dessutom var det bara en drachmer som hon förlorat, ett litet mynt som inte var värt så

mycket. På sin höjd var motsvarade det vad en man fick i dagslön på ett jordbruk, och för

en kvinna som jobbade var det en drachmer lönen för två dagars arbete. Så tio mynt

motsvarade en månadslön för de få kvinnor på den tiden som hade lönearbete. Varför

bry sig så mycket, hon hade ju nio kvar? Lite svinn får man räkna med. Och bara oljan till

lampan för att kunna se när hon städade kostade mycket mer än en drachmer. Alltså, det

kvinnan gör är konstigt! Jag tror att myntet representerar något annat. Varför sökte hon med en sådan stor iver?

Varför förbrukar hon dyrbar olja för att kunna sopa i huset som knappt fick något

dagsljus genom de små gluggarna. På den här tiden var dessutom storstädning ytterst

ovanlig. Troligen hade hon förlorat ett mynt i det pannsmycke som hon fått som brudgåva. Det

är därför hon städar så noga och så ivrigt, och känner så stor lycka när hon finner. Om

myntet inte kom till rätta var smycket inte komplett. Då var inte smycket vad det var

ämnat till. Det representerade äktenskapets löften, kärlek och trygghet. För kvinnan var

allt detta så viktigt in i minsta lilla detalj. En liknande betoning på helheten finns i den föregående liknelsen om det förlorade

fåret. Herden ville att den fulla gemenskapen skulle upprättas. Det räcker inte med 99

får i hjorden. En enda som är borta, är en för lite för att det ska vara fullhet, helhet.

Liknelsen berättar att när kvinnan till sist finner myntet som fallit bort från smycket vill

hon dela sin glädje med andra. Kvinnan går till väninnor och grannar. Hon kallar

samman till en fest. Glädje är gudsrikets främsta tecken. Glädje är den sanna och sunda andlighetens

äkthetsstämpel. Här springer Guds egen glädje fram, vilket är betydelsen av uttrycket

”himlens änglar” i liknelsen. Guds glädje är en glädje i gemenskap. Vad betyder det?

Jo, att all sann glädje uppstår i relationer, uppstår mellan oss när vi delar det som viktigt

för oss med varandra. Lukas berättar i Apostlagärningarna att ett kännetecken på

kristen gemenskap var ”jublande uppriktig glädje”. Och glädje smittar.

Även de kristnas måltidsgudstjänsten (som var en fortsättning på Jesus måltider med

syndare) fick namnet ”eucharisti”, alltså tacksägelse, jubel. Jämför denna glädje med

konservativas surmulenhet eller de liberalas överlägsna blickar. Dessa grupper

representeras av den hemmavarande sonen i den tredje liknelsen, som inte kan glädja

sig över att brodern kom åter och fick ett varmt mottagande.

Kännetecknas vår församling av glädje? Ja, och mer glädje skapas när vi vågar berätta för

varandra vad vi är med om i livet och hur Gud överraskar oss hela tiden med sin nåd.

Avslutningsvis ska jag försöka svara på två frågor: Vad har vi tappat bort? Vem är

kvinnan i liknelsen

1. Vad har vi tappat bort? Vad ska vi söka efter?

Vad är det för ”smycke” som vi kan upptäcka en dag att vi tappat bort, trots att vi trodde

det var där? Ibland kan det vara att vi tappar bort vår gudstro, vi tappar bort Guds

helhet och helighet i våra liv. Det blir så tomt.

Ibland tappar vi bort kyrkans dörr. Vi hittar inte den där goda vanan längre att fira

gudstjänst på söndag och att delta i församlingens verksamhet. Vi tappar den

gemenskap som kyrkans dörr representerar. Det blir så tomt.

Myntet kan också stå för Guds rike i världen idag. Att tappa det myntet är att förlora

förmågan att se vad Gud gör i världen idag, se vad han kallar oss till.

2. Vem är kvinnan i denna liknelse? Vem representerar hon?

Kvinnan representerar den som förlorat helheten och bryr sig. Kvinnan representerar

var och en som inte tillåter ”viss svinn”, utan som bryr sig om detaljerna, om helheten,

om varenda liten människa.

Kvinnan representerar också kyrkan. Tänk om kvinnan representerar vår

trosgemenskap. Kan en kristen församling ha tappat bort något oerhört viktigt sitt

centrum: sin vilja att följa Kristus? Då får ingen möda sparas. I så fall måste vi vända upp

och ner på hela huset, på kyrkans hus, för att finna det som förlorats.

Kvinnan representerar först som sist Gud. Då är det Gud som förlorat oss. Om det är Gud

som tvingats se oss vandra bort, vilsna, utan mening, utan helhet. Kvinnan i liknelsen är

Gud. Gud gör inte som alla andra. Gud söker tills det förlorade blir funnet. Gud lämnar

oss inte vind för våg ens när vi själva vänder ryggen till Gud. Varenda liten människa är

värt allt i hans ögon. Ingen får gå förlorad.

 

Därför passar det att sjunga Sven Lidmans ord som beredelsepsalm idag inför

nattvarden: O, salighet, o gåtfullhet. Det kvinnan i liknelsen visar oss är salighetens gåta.

Om du vill, bed med mig nu:

Gud, sök efter mig.

Finn mig.

Låt mig alltid få vara funnen av dig.

Amen