”Samhällsansvar” – David Lund

5 Mosebok. Hur bra koll har man på den egentligen? I formen är 5 Mosebok ett tal eller en predikan till det israeliska folket. Många av de lagar som återges i andra mosebok återkommer här med inslag av några olika varianter. När det gäller budskapet i 5 Mosebok är ett av de typiska dragen det nationalistiska med tyngdpunkt på Israel, inte först och främst som stat utan som Guds folk. Guds folk är utvalt till att tjäna Gud. Relationen mellan Gud och folket definieras som ett förbund och till förbundet hör också lagarna.

Det 24 kapitlet, där en av dagens texter finns, går i riktning mot ett samhälle som bryr sig. Det är ett porträtt med lagar med avsikt att leda guds folk. Den ursprungliga mottagaren var alltså det israeliska folket. Moseböckerna är mångt och mycket en berättelse om Gud och relationen till hans folk, det israeliska folket. Texten är en uppmaning till det israeliska folket. En uppmaning om synen på den faderlöse, invandraren och änkan. Tre typer av människor som inte befann sig i den inre cirkeln av människor med förtroende och makt. Guds uppmaning till folket, genom Mose tal, är att se på dem på samma sätt som alla andra. Det handlar dels om rättvisa. Det handlar också om rättigheter. Dessa människor har rättigheter. De är inte de priviligierade människorna som delar med sig av sina egna rättigheter. Rättigheterna finns där från början. Det är ingenting som behöver skapas. I det att du blivit människa så bär en människa på rättigheter. Det är ett faktum vi behöver fastslå.

För Gud har den rike likadana rättigheter som den fattige. V 19–21 bär på riktlinjer för hur dessa rättigheter gestaltar sig. I uppmaningar av dessa verser talas det om att den fattige har rätten att själv arbeta upp sig. Att själv ges möjligheter att se att person är kapabel till större ting än vad den själv tror. Helt enkelt att bli räknad med och sedd på lika villkor. Möjligheterna tar sig uttryck på olika sätt. Det viktiga är att de finns där.

I denna uppmaning till det israeliska folket ligger det också en påminnelse. Påminnelsen kommer i början och upprepas i slutet. ”Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån” Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten”. Det är Gud som har befriat er Kom ihåg det! Glöm inte bort det! Folket har glömt och profeterna får påminna dem. En allt för vanlig sak i Gamla Testamentet. För oss kan de ju låta helt otroligt att det israeliska folket skulle glömma en sådan sak som slaveriet i Egypten. Hur Gud befriade dem och lät dem återvända tillbaka till sitt eget land. En av nyckelhändelserna i deras historia. Händelsen i sig har de nog inte glömt. Kanske bara just den där känslan av att känna sig ägd av någon annan. Att inte ha några, just det, rättigheter. Den känslan är som bortblåst. Den är slängd i glömskans hav. Vi ska ta med den här berättelsen in i vår tid. Bibelns berättelser har en stor förmåga av att vara livstolkande för situationer i vår tid.

De som ingen räknar med.

I den här texten påtalas tre grupper som på den här tiden inte hade något att säga till om. Invandraren, den faderlöse och änkan. Tre symbolmänniskor för människor som inte tillhörde den ultimata eliten. Invandraren. Människan utan ett land. Som var tvungen att fly till något som inte riktigt var dennes. Faderlöse. Att växa upp utan en fader. Änkan. På den här tiden så försörjdes kvinnan utav sina män. När mannen var borta blev man änka som inte hade någon möjlighet att försörja sig själv. Man befann sig i periferin. I dagens evangelietext lyfter Jesus upp en tullindrivare vid namn Sackaios. Tullindrivarna var judarnas hatobjekt nummer 1. De jobbade åt romarna, de som i denna tid ockuperade Israel. Man vill inte ha någonting med dem att göra. De hade ingenting att säga till om. Invandrarna, änkan och tullindrivarna. Vilka är dem idag? Vilka grupper är det som marginaliseras av det övriga samhället? Här kommer några exempel på grupper.

Ja, det är fortfarande den personen som blivit tvungen att fly från sitt land. Den våg av främlingsfientliga partier som växer fram i större delarna av Europa växer sig allt starkare. I Österrike var det bara några få röster ifrån att ett parti med dessa rötter fick hela regeringsmakten. Sverige är tyvärr inget undantag. Den politiska debatten siktar in sig på att tala om det som är vårt, mitt och ditt. Värna de svenska värderingarna. Korta uppehållstillstånd och problem för familjer att bli hela. Och detta mitt i krig i Syrien. Där tidningarna fyller sina sidor med fruktansvärda bilder från staden Aleppo. Till dem säger vi ”Nej, hit får du inte komma”. Invandraren är fortfarande hårt marginaliserad av det övriga samhället.

En annan grupp människor som på olika sätt marginaliseras är människor som lever i psykisk ohälsa. Människor med fysiska skador har man tydligt gripit in och försökt hjälp. Däremot människor som lever i psykisk ohälsa behandlar man fortfarande som idag som att det är något ovanligt och konstigt. Idag räknar man att 1,4 miljoner svenskar har psykiatriska besvär som oro och ångest. 25 % av alla kvinnor. 15 % av alla män. Och ändå är okunskapen och förståelsen så liten. Nu i veckan befann jag mig på en heldag med företrädare för alla de stora religionerna. De var inbjudna för att tala om bemötande av människor som lever i kris. Jag ska vara ärliga och säga att det var skrämmande hur de såg på människor som levde psykiska besvär. Flera utav dem kunde inte förstå hur de kunde förekomma så mycket då alla i Sverige har det så bra materiellt. Jag tänker känna skuld är nog det sista en person med psykisk ohälsa behöver känna. Ändå är det många med psykisk ohälsa känner från det rådande samhället.  Invandrare och människor med psykisk ohälsa är två exempel idag på människor som marginaliseras och inte upplever att de får sin röst hörd.

Var är det då som gör att det har blivit så? Varför finns det människor som samhället marginaliseras? Mycket tror jag handlar om att vi är väldigt bra på att ha en viss typ av människor som vi ser som det ultimata. Att allt utgår ifrån detta. Allt som inte är precis som de tycker vi onormalt. T. ex att vi idag anser att det normala är att vara frisk. Är man sjuk, oavsett om det är en fysisk eller psykisk sjukdom, är man onormal. Allt utgår ifrån den normala. Och det är den normala som delar med sig av den har. Den delar med sig av sina rättigheter. Invandraren som kommer hit har inga rättigheter. Det är det landet som den kommer till som väljer om den vill dela med sig av sina rättigheter eller inte. Lyssna nu: detta tänk är oerhört destruktivt. Alla människor som föds på denna jord, föds med rättigheter. Rättigheten att leva. Varje liv är skapat av Gud. Det är Gud som ger en människa rättigheter genom att den föds. Det är inte upp till oss människor att bestämma och ge ut av rättigheter på det sättet vi känner. Det har aldrig varit så och det kommer aldrig bli så.

Påminn dig själv när du möter människor som tigger, eller har flytt till det här landet. De har rätt att vara här. Eller människor som lever i psykisk ohälsa. De har rätt att få bli förstådda och accepterade och få den hjälp de behöver. Att ta samhällsansvar är att erkänna människors rätt att finnas till. Det är bekräfta människor för vilka det är. Exakt det som Jesus gör när han kollar på Sackios där uppe i trädet. Han kollar inte ner. Han kollar upp. Han bekräftar. Han rättfärdiggör hans varande och erkänner hans rättigheter.

En av anledningarna att människor inte får del av sina rättigheter handlar om glömska. Vad var det Mose behövde påminna det Israeliska folket i texten från 5 Mosebok? Jo två gånger påminner han dem om att ni har befunnit er i samma situation. Ni har också behövt varit bundna och tvungna att fly från ert land för att klara er. Ni har också varit beroende av att människor gett er rättigheter till den plats ni kommit till.

Det är inte bara det israeliska folket som har haft lätt att glömma. Så många länder och folk har genom historien haft svårt att minnas tillbaka sin historia. Och så har det lett till att samma sak hänt igen. Det är därför främlingsfientliga partier fått ökat mandat. Vi har glömt gaskamrarna. Vi har glömt Auschwitz. Vi har glömt situationer där människan försökt slå fast att vi föds med olika rättigheter. Vi har glömt vår historia.

Vi får inte glömma. Vi måste påminnas och lära oss om vår historia. När nästan 1 miljon svenskar abdikerade till USA för drygt 100 år sen, på grund av att fattigdomen och misären var stark i hemlandet, så var vi välkomna. Vi fick stiga i land med båten och vi fick rättigheten att bygga ett liv i ett främmande land. Den rättigheten måste vi dela med oss av. Det är vår skyldighet. Vi måste minnas vår historia och lära oss av den.

Samhällsansvar handlar i mångt och mycket om ett ”vi” och inte ett ”jag”. Kanske har du kolla på dokumentären ”The Swedish theory of love” på SVTplay. Dokumentären som handlar om hur svensken i mångt och mycket ser till sig själv och sitt eget oberoende. Att det handlar om mina visioner och drömmar om mitt liv. Där självcentrering är i fokus och är så illa att människor kan ligga döda i flera veckor i sina lägenheter utan att någon vet om det. Det talas om jag och mitt.

Den kristna församlingen är Jesu bild av samhället i dess perfekta roll. En plats där alla är välkomna. Ung, gammal, frisk, sjuk, invandrare eller inte. Där alla har rätt att ta plats och har någonting att säga till om. Där man talar om varandras bästa, inte sitt eget bästa. Där man kan vara oense i sakfrågor, men ändå samsas under samma tak. Låt församlingen vara en förebild för resten av samhället. Det är nog med utdelandet av rättigheter. Vi är alla ett och bär på samma rätt att leva och skapa oss ett liv. För Gud har skapat både dig och mig. Amen.