Idag skriver Annika Ahlefelt, medlem i församlingen sedan barnsben, ett vittnesbörd om församlingen som familj. Det är det tredje vittnesbördet i en serie som vi lägger ut på hemsidan fram till vår omstartsgudstjänst den 27 april. 

—

Att skriva nåt om sin församling… det är svårt att vägra om man är publicist till yrket, ..men.. det är inte lätt.

Ni kunde lika gärna be mig skriva nåt litet om min familj. Avslöja vad vi äter till frukost, eller hur mycket vi grälar, hur ofta vi kramas och om vi verkligen tycker om varann.

För församlingen är ju en slags familj. För mig är den inte utbytbar, jag skulle högst motvilligt lämna den, fast jag varit hjärtligt trött på både verksamhet och medlemmar ibland.

Men så är det ju i familjer. Och i vår församling finns en alldeles särskild sorts gemenskap. Den som föds av att kämpa tillsammans. Genom goda och mindre goda tider, genom kriser och en och annan katastrof. Men också genom glädje och kärlek, sorg och saknad efter dom som försvann på vägen.

Nu står vi inför en nystart. Den har redan börjat, känns det som. Vår lilla familj har fått tillökning. Nytt blod som gör söndagar och vardagar inspirerande och roliga.

Och så ingår vi numera i en stor släkt. Den som råkar heta Equmenia. Vi träffar nya kusiner och sysslingar ständigt. Och familjesammankomsterna är numera brokiga och livfyllda. Det finns mycket nytt och spännande som vi nu är i startgroparna till.

Inte minst den här hemsidan. Professionell, uppdaterad och informativ. Eller hur?

Jag hoppas den kan fungera som famil.. jag menar församlingens utsträckta hand.

Hoppas vi ses.

Annika Ahlefelt