För lärjungarna har vardagen börjat. De tar båten och ror ut på vattnet för att fiska. Det är precis det som de alltid har gjort. Precis det de gjorde innan Jesus från Nasareth stod där på stranden och bad dem följa honom. Nu är allt slut, Jesus har dött på korset men graven var tom, kan det verkligen vara så att han lever?

De lägger ut sina nät men de får ingen fisk, till slut träffar de på en okänd man som säger att de ska lägga ut näten på den högra sidan istället. De lyssnar och det visar sig att de får så mycket fisk som de aldrig någonsin har fått tidigare. De tar båten tillbaka och de ser den där okända mannen på stadkanten och plötsligt inser dom; Det är Jesus! De kan knappt tro det,  Petrus kastar sig över kanten, han simmar in, fortare än alla de andra och kastar sig om honom.

I vår gudstjänst brukar alltid pastorn börja med att hälsa med orden ”Frid vare med er”. Det är knappast någon vacker religiös floskel att sätta igång allt med. Precis innan händelsen vid strandkanten som de står om i Johannes evangelium sitter nämligen lärjungarna bakom reglade dörrar livrädda. Är det de som står på tur att korsfästas och dödas? Men plötsligt står Jesus själv där och hälsar dem just med orden ”Frid vare med er.”

Det finns egentligen bara en enda anledning att fira gudstjänst. Den anledningen är Jesus och den anledningen är att han är uppstånden och lever mitt ibland oss! När våra hjärtan är reglade och när vi håller Gud på håll kan ändå undret hända. Att vi får se med nya ögon och ana att det som för oss ser ut som någon okänd, är Jesus själv. I det ögonblicken har vi egentligen inga val. Precis som Petrus får vi kasta oss ut över relingen och kasta oss om Jesus.

Vardagen är aldrig bara vardag med honom.

 

Linus Brengesjö