Kyndelsmässodagen

Kyndelsmässodagen brukar inte vara en favorit bland de kristna högtiderna. Det märkliga namnet kommer från ett gammalt svenskt ord för ljus, kyndel. Förr om tiden var högtiden däremot en viktig festdag i början på det nya året. Kyrkan brukade tändas upp med levande ljus och församlingen bad för alla nya ljus som skulle användas under året. Att tända ljus är som bekant, inte något helt oskyldigt. Det är inte bara en vacker dekor utan en uppmaning till bön. Inte minst har söndagens ljusfest fått sin prägel av den gamla Symeon som i evangelietexten utbrister att Jesus är: ”Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”.

Bakgrunden till att Josef, Maria och det lilla Jesusbarnet beger sig till templet är förskrifterna från Mose lag. När ett barn föddes skulle modern bege sig till templet fyrtio dagar efter födelsen och offra. Den unga familjen kommer till templet med de fattigas offer, två turturduvor. Väl inne i templet möter familjen två äldre som under hela sina liv har väntat efter en frälsare. När de ser den lilla nyfödde Jesus drabbas de av uppenbarelsens ljus, Symeon tar honom i famnen och börjar lovsjunga Gud och Hanna berätta högljutt för alla att barnet verkligen är deras befriare.

I den östliga traditionen har den här söndagen kallas för ”Hypapante”, vilket lite slarvigt betyder festen för mötet med Jesus. Symeon och Hanna visar på en väg som gäller för oss alla. Vi går inte till templet eller till kyrkan planlöst. Kyrkans enda mening är att få oss att verkligen möta vår Herre, att drabbas av honom och låta honom leda våra liv. Det är inte alltid en enkel sak att känna igen Jesus. För den saken krävs det att vi likt Symeon och Hanna blir uppfyllda av Anden och får se honom med hjälp av uppenbarelsens ljus.

Det finns ett tänkespråk från ökenfärderna som jag ofta återkommer till. Ökenfäderna tillhörde en livlig väckelse under 300 talet då kyrkan hade börjat förlora sin ursprungliga vitalitet. I ett av tänkespråken berättades det om Abba Lot som kommer till Abba Josef och säger: ”Jag utför min lilla tidebön, min lilla fasta, bönen, meditationen och stillheten så gott jag kan. Jag renar mina tankar. Vad mer kan jag göra?”. Abba Josef reser sig till slut, han räcker ut händerna mot himlen, och hans fingrar blir som tio brinnande lampor. ”om du vill”, säger han till Lot, ”kan du bli helt och hållet till eld.”

Jag tror att frågan som Lot ställer till Josef är angelägen även idag. Det finns en gnagande oro och växande frustation att det kristna livet inte är mer än att få saker att gå runt. När man har engagerat sig i alla grupper och haft alla uppdrag som går, tröttnar man och ställer sig frågan om inte kyrkan var något mer?

Jag tror att vi väldigt ofta frestas till att förminska vårt budskap. Vi slutar tro att det går att leva det liv Jesus levde. Vi hoppas inte längre på att få del av kraften lärjungarna hade. När den metodistiska väckelsen spred sig i England på 1700-talet var det precis det som väckte motstånd i samhället. Metodisterna trodde verkligen att apostlarnas liv var en möjlighet här och nu. För de tidiga metodisterna var tron inte en plikt utan ett äventyr i att likna Jesus. Tron förde dem ut på gator och torg, till fattiga och ensamma, dödsdömda och alkoholiserade. De såg hur vanliga och utsatta människor började resa sig ur mörkret.

Kyrkan har ingen annan uppgift än att vara härden. Vi har inget mindre budskap än att bli helt fyllda av den Helige Andens låga. Det går att bli helt och hållet till eld, om vi vill.