Det är onsdagkväll och vi har precis samlats till Bön och lovsång. Klockan har slagit sju och runt ljusbäraren sitter vi ett fåtal. Ljusen lyser och blir så mycket starkare i kvällens tystnad. Vi ber med hjälp av psaltaren, lyssnar till evangeliet, sitter tysta i sju minuter och lyssnar. Vi tar upp olika förbönsämnen och ber för någon som är sjuk, någon annan som sörjer och för vår att vår gemenskap ska fortsätta växa. Vi sjunger ”möt mig nu som den jag är” och där och då blir allting så klart så att vi börjar höra Kristi hjärtslag och att de slår för oss.

I söndags hade vi den stora glädjen att få fira vår samlingsgudstjänst. Vår ungdomsledare Maria Hammar inledde med uppmuntrade ord att hitta tillbaka till den första kärleken till Kristus och låta honom vara centrum i allt det han gör. Vår regionala kyrkoledare Jenny Dobers tog vid och talade om att inte förlora sig i rädslan utan istället öva upp tilliten till varandra och Kristus. När Rune Korswing bad för hela församlingen, vår verksamhet och vår ledare blev det så verkligt att det i vår lilla sköra gemenskap finns en kraft som bär oss. En famn som håller oss. Det är i den vi hör hemma och det är bara där vi kan höra Kristi hjärtslag slå för oss.