Luk 4:1-13

Jesus återvände från Jordan uppfylld av helig ande, och ledd av Anden var han fyrtio dagar ute i öknen, där han sattes på prov av djävulen. Under hela denna tid åt han ingenting, och när den var slut blev han hungrig. Då sade djävulen till honom: ”Om du är Guds son, så befall stenen där att bli bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd.”

Djävulen förde honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen och sade till honom: ”Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill. Om du tillber mig skall allt detta bli ditt.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”

Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner härifrån. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, och: De skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten. ”Men Jesus svarade: ”Det heter: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” När djävulen hade prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid.

– – –

Det berättas inte särskilt många gånger i bibeln om hur det går till när djävulen frestar. Egentligen står det bara på tre olika ställen. I första moseboken berättas det om när djävulen förklädd i ormens skepnad lurar Adam och Eva att äta av frukten. Högmodet driver dem ut ur paradiset och in i ödemarken. Den andra berättelsen är den om Job som prövas när han förlorar allt han äger. Det tredje är ifrån Lukas evangelium. Jesu leds av Anden ut i öknen för att under fyrtio dagar fasta från mat. Till slut möter han djävulen själv.

Precis innan berättelsen om Jesu kamp i öknen, fogar Lukas in hans släkttavla. Till skillnad från de andra evangelisterna går släkttavlan hela vägen ned till Adam: ”…son till Adam, son till Gud”. (Luk 3:28) Det är inte slumpen som får Jesus att bege sig ut i öknen, han är som det står ”ledd av anden” till den fyrtio dagar långa fastan.

Genom hela gudsfolkets historia har talet fyrtio varit förknippat med prövning och förberedelse inför något nytt. Israels folk vandrade i öknen i fyrtio år, Mose fastade fyrtio dagar, likaså profeten Elia och Hesekiel. Noak väntade i arken fyrtio dagar på att vattnet skulle försvinna och Hesekiel fick bära Israels bördor i fyrtio dagar.

Prövningen som möter Jesus efter fyrtio dagar är samma frestelse som en gång drabbade Adam, som gång på gång drabbade Israels folk och som ständigt leder mänskligheten vilse. Jesus frestas till frosseri, att göra stenar till bröd. Jesus frestas till girighet och att ha kontroll över världens alla riken. Jesu frestas till högmod och att ta Guds plats genom att hoppa ner för tempelmuren.

Även om det kan ske på tusen olika sätt är det samma frestelser som lurar oss. Samma prövning står vi alla inför och det är samma frestelser som förstår våra egna liv. Vi vill ha kontroll över vår egen bekvämlighet, vi vill ha status och beröm, vi vill göra ett namn om oss själva. Vi tror att vi själva är gudomliga och att det inte finnas några gränser för vår tid, ork och kraft.

När Jesus leds ut i öknen, gör han det ingen annan har gjort tidigare. Han övervinner djävulens list. Gud sänder sin son, för att göra det Adam misslyckades med. Jesus går hela vägen ut till vildmarken för att övervinna djävulen och leda människan tillbaka till paradiset.

Vi har precis börjat vår fyrtio dagar långa fastevandring. Ingen av oss går fri från frestelserna men alla kan vi, mitt i vår snårskog av synd, söka oss till honom som övervinner all vår ondska. Vi kan ropa till honom som återigen vill leda oss hem till paradisets trädgård.