Den osynliga ondskan

Mark 5:24-34

”Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Lärjungarna sade: ”Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!” Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

* * *

Jesus är på väg till Jairos, en viktig och inflytelserik synagogföreståndare. Han är på väg till ett uppdrag på liv och död. Jarios har en dotter som är sjuk och är nära att dö. Det brådskar och Jesus följer med Jairos så fort han får höra om dotterns sjukdom. Under tiden har stora folkskaror börjat följa efter Jesus och de tränger sig inpå honom. Ryktet om profeten har börjat sprida sig och de gör allt för att få höra ett ord, bli helade eller bara få en glimt av honom. Bland alla människor finns det en kvinna som under tolv års tid har drabbats av blödningar. Hennes sjukdom har kostat henne allt, hon har med Markus krassa ord ”fått utstå mycket.” (Mark 5:26). Hon har nu letat sig fram till Jesus och lyckats röra vid hans mantel.

Mitt ibland alla människor som trängs runt Jesus känner han att det är något som händer: Han saktar ned sina steg, pausar det livsviktiga uppdraget och frågar de som står runt om kring honom, ”vem rörde vid mina kläder?” Lärjungarna blir nästan upprörda över hur dum Jesu fråga är, eftersom nästan alla verkar röra vid honom. Till slut kommer kvinnan rädd och kastar sig ned vid Jesu fötter. Hon hör hur Jesus med lugn och mild röst säger till henne: ”Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

Berättelsen om den blödande kvinnan är en fantastisk berättelse om ett magnifikt under. En kvinna blir mirakulöst helad från en sjukdom som har kostat henne allt. Samtidigt går det inte att låta bli att tycka att allt är ganska märkligt. Vad menar egentligen Jesus när han säger att hon har blivit botad från det onda? Vad innebär det att hon är ond? Är hon ond för att hon är sjuk? Är hon ond för att har blödningar? Vad är det egentligen Jesus vill säga henne?

Temat i kyrkoåret är idag kampen mot det onda Det kan vara svårt att förstå hur de tre olika texterna som vi har läst hänger ihop. Men den här söndagen har de verkligen ett viktigt samband. I episteltexten säger aposteln Paulus en hel del om vad ondskan egentligen handlar om. Paulus skriver rakt ut att det inte är mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot makterna, härskarna och ondskans andekrafter i den världen. (Ef 6:12)

Jag tror som sagt att de flesta av oss kan konstatera att det finns en hel del i världen som är fel. Det är inte allt för svårt att se hur det onda kan ta sig uttryck. Paulus till exempel listar på några ställen olika synder. I Galaterbrevet nämner han bland annat: ”otukhet, orenhet, avguderi, fiendskap, strider, vrede intriger, maktkamp, dryckenskap osv…” (Gal 5:19f). Han förklarar inte varför de är fel. Han bara konstaterar att de är fel. Synd är oftast lätt att identifiera. Mot det som är fel i den här världen finns det lagar som skyddar oss och straff för den som bryter mot regler. Synd är egentligen inget stort mysterium. Den har ofta ett namn vi kan känna igen.

Trots det, tror jag att de flesta av oss inser att det finns en ondska större än alla enskilda synder. Det finns ondska som aldrig går att peka ut. Det finns helt enkelt ondska som inte ser ut som ondska. Ondska när den är riktigt ond, består aldrig av något så enkelt som av kött och blod. Vi kan inte se den och vi lägger knappast märke till den. I brevet till Korinterna skriver Paulus till och med att Satan själv uppträder som en ljusets ängel. (2 kor 11:4). Jag tror att Paulus skulle hålla med poeten Budailiare som har sagt att ”djävulens första knep är att lura oss att han inte finns”.

I veckan har jag fått lära mig ett nytt ord, ”Endometrois”. Jag vet inte om det är för att jag är man, men av någon anledning har jag alltid tänkt att kvinnan blöder i störta allmänhet. Kanske ett skrubbsår som aldrig vill ge sig. På grekiska används egentligen bara ett ord som betyder ”den blödande kvinnan”. Sättet hur hon rör sig och agerar förklarar att hon antagligen hade någon av de många kvinnosjukdomar som de flesta inte bemödade sig att ge något namn på. Idag kanske vi skulle ha sagt att hon hade Endometrois. En sjukdom som även idag drabbar ungefär var tionde kvinna i Sverige och leder till stor smärta, trötthet, depression och blödningar.

I alla kulturer finns det olika tabu, olika uppfattningar om vad som är rent och orent och vad som är socialt accepterat. I tredje moseboken förknippas menstruation just med något orent. Det finns också reglerat hur många dagar man är oren och att orenhet smittar. Det du sitter på eller det du rör vid blir också orent och kräver att du renar dig. (3 Mos 15:25-21)

När Markus skriver på sitt krassa vis att ”hon har fått utstått mycket” är det nog det han vill hjälpa oss att se. Allt som hon rör vid blir orent. Hon är en belastning för samhällskroppen, hon är inte mer värd än soppor. Det finns ett lidande långt värre en bara en sjukdom. Ändå är det precis det hon gör, det hon verkligen inte fick, ska eller borde göra. Hon rör vid Jesus. Hon vågar antagligen bara röra vid hans mantel i skräck för det tabu hon bryter. Hon är både ihärdig, envis och påträngande. Markus skriver att hon darrar av rädsla och att hon knappast vågar visa sig för Jesus. (Mark 5:33) Hon är rädd för vad Jesus ska säga, rädd för vad folket ska säga.

Vad säger egentligen Jesus? Jesus säger: ”Min dotter, din tro har hjälp dig. Gå i frid.¨” Minst lika mycket som hon har blivit helad från en sjukdom, har hon blivit helad från ondskans osynliga makt. Den makten som har stängt henne ute, den makten som har förminskat henne, som har berövat henne all mänsklig värdighet. Jesus botar henne genom att välkomna henne hem, ge henne en plats i hans gemenskap. Hon är inte längre en främling, hon är hans dotter. (Mark 6:34)

Gång på gång när evangelisterna skriver om folket måste man dra öronen åt sig. Ena stunden följer de efter Jesus med nyfiken spänning, nästa gång blir han, som i Nasaret utdriven ifrån staden och de försöker till och med få honom att ramla ner ifrån ett stup. (Luk 4:32). Ena dagen verkar han vara frälsaren, nästa dag är han förrädaren. Till slut är det folket som högt och tydligt ropar: ”Korsfäst, korsfäst, korsfäst”.

Massan av människor drivs av rädsla och ängslan. De följer strömmen, oavsett var den leder. Det finns en trygghet och säkerhet som kommer av massans storlek. I massan av människor handlar allt om att passa in och att duga. Det värsta som kan hända är att hamna utanför. Att bli onormal. Massans maktmedel är alltid skammen. Den som en gång filosofen Jaen Paul Sartre beskrev som ”en rysning som drar genom kroppen utan någon föregående tanke. Effekten är så kraftfull, att den känns som en inre blödning.” Fö

Om vi ska leta någonstans efter den osynliga ondskan, tror jag vi ska leta bland folkmassorna. Vilka tabu sätter gränser för vår radikalitet idag? Vad gör oss likgiltiga och bekväma?

För några veckor sedan var jag på Drottninggatan och delade ut flygblad med information om vinternatt sju, ett evakueringsboende för Eu-immigranter vid minus sju nätter. Vid flera tillfällen märkte jag hur en del stannade upp och blängde. Det var som att jag gjorde något helt förbjudet när jag pratade med några av tiggarna. Vad är det som gör att vi behandlar tiggare som smuts, att vi har svårt att nästan hälsa på dem, ta dem i hand? Vad är det som gör att våra föreställningar om smutsiga människor leder till att vi knappast vill se dem i ögonen.

När profeten Jesaja beskriver ondskan skriver han om rätten som trängs tillbaka och om ärligheten som snubblar på torget. Jesaja säger till och med att Gud häpnar över att ingen ingrep. (Jes 59:14-17). Jag tror att det är vår värsta ondska. När vi inte längre griper in. När lögnerna blir så självklara så att vi inte längre vill se.

Enligt kyrkans tradition hette kvinnan med blödningarna Veronica, vilket på latin betyder ”den sanna bilden”. Veronica visar oss vad den sanna bilden av Gud egentligen är: En kärlek som trotsar all världens ondska. En kärlek som fördriver ondskan som binder oss i i likgiltighet. Veronica visar oss vad sann tro är. Att våga vara envis och störa. Att slå sig fri från massans olika förväntningar. Att vara annorlunda.

Det är en krass värld vi lever i. Runt om kring oss finns otaligt med människor som har fått utstå mycket. De är våra bröder och systrar. Låt oss ta upp kampen mot all världens ondska!