Vem var pastor här på 70-talet? Den frågan fick jag i lördags av en besökare som var med på Bibel & Brunch. Jag försökte med den legendariska pastorn Ruben Haglund, men det var inte den pastorn som gästen hade funderat på. Efter samlingen kunde jag inte släppa frågan. Jag fortsatte under veckan att vara irriterad över att jag inte kunde vår församlings historia bättre än ett enda namn.

I tisdags gick jag därför trapporna upp till vårt fantastiska arkiv. Jag vet inte om ni har varit där, om inte, är det helt klart värt ett besök. Här finns dokument och saker från församlings historia arkiverade från 1900-talets början fram till våra dagar. Efter mycket letande hittade jag till slut några rapporter, skrivna av pastorer under 70-talet. Bland annat läste jag en hälsning från pastor Karl Erik Hellberg, som den 2:a februari 1977 skrev:

”Jag ber därför att få inbjuda dig och de medarbetare Du vill ta med dig till Cefasgården, Upplandsgatan 12, varje fredag kl 8 på morgonen till en stund av gemenskap i lovprisning och bön inför Herrens ansikte. En kopp te och en skorpa ska jag svara för att det finns.”

Förutom den fantastiska inbjudan till ett helt vanligt bönemöte med skorpor, och att jag fick lära mig ett av namnen på pastorerna under 70-talet, jag gick från arkivet glad över alla dem som före mig har bett i S:t Peters kyrka.

Under fastan har jag i min personliga bibelläsning stannat upp vid berättelsen om uttåget ur Egypten, den långa ökenvandringen och intåget i det förlovade landet. Israels folk fick efter fyrtio år av kamp och slit i öknen till slut nå gränsen till det land som Gud har lovat dem. De stod vid målet för ökenvandringen. Mose som har lett folket, kämpat och bett för dem under alla år, får däremot aldrig se löftet bli uppfyllt. Men Gud tar honom med upp på berget Nebo, visar honom hela landet och säger: ”Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit” (5 Mos 34:4).

Berättelserna om gudsfolkets ökenvandring säger något om vilken syn vi har på tiden. I dessa dagar, då konsumtionen har blivit vår nya avgud, blir vi alltmer rastlösa. Varje ögonblick ska fångas så att vi kan maximera njutningen. Efter varje ny upplevelse, varje nytt inköp eller varje ny relation ger vi oss ut på jakt efter nästa. Hela vår kultur bygger på idén att vi inte ska vara nöjda, att vi rastlöst ska jaga efter nästa händelse eller inköp. Vi ska bli tillfredsställda, och det ska ske genast!

I kyrkans liv är det minst sagt förödande om rastlösheten fångar våra hjärtan. Här lever vi av våra minnen. Vi är beroende av dem som har bett före oss, som har levt och upplevt tron före oss. Det kanske till och med är så att vi aldrig kommer få se att våra böner blir uppfyllda. Gud kanske har gett oss ett uppdrag som kommer att ta 10, 20, 30 eller 40 år innan det är klart. Det kanske till och med är så att vi som Mose aldrig får våra med om att se Guds löften uppfyllas.

Jag är övertygad om att förnyelsen vi idag ser i S:t Peters församling beror på böner som har betts långt innan oss. Jag är också övertygad om att de böner vi ber idag kommer få konsekvenser långt större än vad vi nu kan se. Det enda vi kan göra är att hålla ut i bön och varje dag låta våra hjärta fyllas med tacksamhet över allt det goda Gud redan gör