Vägen till korset leder oss till församlingen!

Här i församlingen vill vi hjälpas åt. Därför gör vi mycket tillsammans – alltifrån vaktmästeri och serveringar till gudstjänstplanering och sång. Denna praktiska arbetsgemenskap påverkar oss och förvandlar oss. Bara detta att göra något tillsammans, hur enket det än kan vara, hjälper oss bli ett hjärta och en själ.

Så var det också för de första lärjungarna den där dagen, strax före den judiska påsken, då Jesus red in i Jerusalem och sedan rensade templet. Jag läser den berättelsen som en beskrivning av en församlingsgemenskap som gav dem som deltog mycket mening och förvandlade dem. Den grupp av lärjungar vi läser om i evangelierna är som en församling som befinner sig i omstart! De håller på att upptäcka vad ett liv i gemenskap betyder på djupet.

På vägen upp till Jerusalem hade lärjungarna klagat och sagt:

– Vi är inte nöjda med vår roll i församlingen! Dagens evangelium betonar att Jesus gav lärjungarna en uppgift, ett tydligt uppdrag. ”Gå till byn, ta åsnan…”. Det finns tydliga, konkreta uppgifter för oss som är Jesus lärjungar idag. Och de är givna till oss som gemenskap, så att vi ska hjälpas åt att fullgöra uppdragen. Gud sänder oss: Gå! Bana väg för Jesus.

På väg till Jerusalem dök också förtroendefrågan upp. Några av lärjungarna menade att de saknade förtroende för och från andra. Dagens evangelium betonar att Jesus visar lärjungarna stort förtroende. Gå in i uppgifterna och väx med dem, säger han till sina lärjungar. Jesus Kristus har med samma stora förtroende lagt sin kyrka och dess stora uppdrag i våra händer: fira gudstjänst, undervisa, bär ut evangeliet, visa omsorg och barmhärtighet. Detta förtroende som Gud visat oss, hjälper oss att ge och ta emot förtroende från varandra.

Under vägen till Jerusalem visade det sig att de flesta lärjungarna ville behålla sitt eget för sig själva. Dagens evangelium skildrar hur Jesus mötar denna själviskhet med en stilla uppmaning: ”Ställ det du har till mitt förfogande!” Åsnans ägare lät lärjungarna ta den. Allt mitt är ditt, allt vi har är ett lån från Skaparen själv. Fastetiden påminner oss om medmänsklighet och solidaritet. Det är meningsfyllt att dela med sig. Vägen till korset, utgivandet, är vägen till församling som en radikal gåvokultur. Här är det saligare att ge än att få.

Några lärjungar sviktade inför att vara med, därför att allt tycktes hänga på dem. I dagens evangelium säger Jesus: ”Om ni skulle tystna ropar stenarna Guds lov!” Det hela är större än vad vi är. Tystnar vi, sjunger skapelsen. Guds rike vilar inte enbart på våra axlar. Guds församling är inte hela verkligheten. Gud och Guds rike omfamnar allt.

Den här söndagens tre bibeltexter visar att Guds plan för världens räddning har med ett församlande att göra. Vi hör berättelser om ett lovsjungande gudsfolk, som bär en vision om att bli ett ”bönens hus för alla folk”.

När det i Bibeln står hus och kropp avses i regel en gemenskap av människor – alltså oss själva. Men vad är vi till för? Varför finns det över huvud taget något som kallas församling? Är våra sammankomster här i St Peters kyrka endast till för de individer som behöver den, eller har vi tillsammans en roll att spela i det gudomliga frälsningsdramat?

 

Församlandets tid är inne

Om vi med dessa frågor läser de bibeltexter vi samlas omkring idag, då blir Palmsöndagen en avgörande dag för ”församlandet” också i vår tid. Det var inte bara på Jesu tid som många levde med illusioner om vad som egentligen styr världen och vad som är avgörande för framtiden. Det sätt på vilket kyrkans herre, Jesus, red in i stan och rensade templade ifrågasatte den tidens föreställningar. Jesus uppträdde som en clown som genom sin klädsel, sina handlingar och sin humor gav en profetisk kritik av makt och religion, av tilltro till vapen och myndigheter. Det var som en skrattspegel som han lät alla individualister och nationalister titta i.

Som vi hörde i dagens evangelium börjande passionsveckan med ett pinsamt löjligt intåg. På en bondes enkla åsna. Utan maktens attribut. Slutet av hans liv liknar hur han en gång kommit hit: genom fattig föräldrar, i ett enkelt stall, i en liten stad i periferin av det stora romerska väldet. Som 30-åring hade han vandrat runt i tre år i det heliga landet och i princip bara talat om en enda sak: Hur vi skall bli sant mänskliga. Hans budskap var i löpsedelsformat: ”Störst bland er är den som tjänar de andra.”

Palmsöndagens centralfigur, clownen Jesus, påminner oss om det som egentligen är så självklart: Att det goda livet, det hållbara samhället inte har en chans utan gemenskaper av människor, som älskar, tror och hoppas allt gott, som är beredda att gå in i uppgifter och att offra sig själva för en mänskligare värld.

Kärlek är något kostsamt. Och det är alltid förkroppsligat i relationer. Att gå iväg och låna en åsna av en okänd, att avstå från maktmedel och istället sjunga glädjesånger och vifta med palmer, att glädjas över att Jesus vågar ifrågasätta en ekonomi som bygger på orättvisor och därför gör uppror på tempelplatsen. Han vågade kritisera ett gudstjänstliv som bara är för den egna gruppen. Genom sin egen död ville han skapa ”ett bönens hus för alla folk”. Vilket församlande över alla etniska och kulturella gränser!

Hela tillvaron tycks vara byggd på församlade kroppar: galaxerna, den levande cellen, ekosystem. Det är kroppar som föds, mognar, åldrar och dör – för att ge upphov till ny materia och nytt liv. Jesus kallar de processer som detta gudsfolk lever i för ”vetekornets lag”. Att ge upp en del av sig själv – för att göra både andra och sig själv rikare – i och genom en gemenskap med Kristus i centrum.

Ett sånt tal klingar oerhört främmande för mångas öron – både på Jesu tid och idag. Också för mig är det utmanande, trots att jag uppvuxen med en bedjande mor, söndagsskola och otaliga predikningar. Vår tid har ett annat mantra: Du är världens centrum. Satsa på dig själv. Tjäna på de andra. Minimera själens skavsår.

Men jag är lite optimist – och tror att nåt nytt är på väg! Inte minst klimatkrisen har fått många individualister att förstå och vända om. Hedonismens livsstil håller på att ta knäcken på både själen och jorden. Nu måste det bli mer VI än JAG, alltså mycket mer passion för ”församlandet” än för bara mig själv. Även omstartsprocessen här i St Peters kyrka ger hopp om att något nytt är på väg, mitt i storstaden: Ett församlande där vi på fullaste allvar leker gudsrikstes verklighet.

”Om någon lever i Kristus är han en ny skapelse”, skrev aposteln Paulus. Orden på grekiska kan också översättas så här: ”Om någon lever i Kristus, då finns där en helt ny värld”. ”Att leva i Kristus” handlar alltså inte om något individuellt. Det handlar om att leva, samverka, delta i Kristi kropp, Guds församling, som ett nytt samhälle.

Berättelsen om frälsning

I Fjodor Dostojevskijs stora roman Bröderna Karamazov ger oss den litterära personen Grusjenka följande berättelse:

 Det var en gång en mycket, mycket elak käring och när hon dog, lämnade hon inte efter sig någon god gärning. Djävlarna grep tag i henne och kastade henne i en brinnande sjö. Men hennes skyddsängel stod och funderade, om den kunde komma på någon god gärning, som han kunde rapportera om till Gud Fader. Han kom på en sak, som han berättade för Gud: i sin trädgård, berättade ängeln, hade hon tagit upp en liten lök och gett till en tiggare. Och då svarade Gud ängeln: hör du, sade Han, tag den där löken och sträck ut den till henne i sjön och låt henne gripa tag i den så att hon kan dragas upp, och om du kan dra upp henne ur sjön med den, då får hon komma in i himmelriket, men om löken går sönder, då får hon bli kvar där hon nu är. Ängeln sprang bort till käringen och räckte ut löken till henne: håll i den nu, lilla gumman, ta i och dra bara. Och ängeln började försiktigt dra upp henne och hade nästan fått upp henne helt och hållet, men när de andra syndarna i sjön fick se att man höll på att dra upp henne, började alla gripa tag i henne, för att också de skulle bli uppdragna tillsammans med henne. Men käringen var mycket elak och hon började sparka dem: ”Det är mig de ska dra upp och inte er, det är min lök och inte er.” Så fort hon hade sagt detta, gick löken sönder. Och käringen föll ner i sjön igen och där har hon legat och brunnit intill denna dag. Och ängeln grät och gick bort.

 Grusjenkas berättelse visar att frälsning i den kristna traditionen inte alltid har betraktats som ett individuellt projekt. I berättelsen går löken sönder i just det ögonblick då kvinnan försöker göra anspråk på frälsningen för egen del. Inte heller i den bibliska berättelsen skildras frälsningen primärt som en räddning för den enskilde, utan snarare som återsamlandet och upprättelsen av en mänsklighet som har slitits sönder av våld och synd.

I den kristna traditionen är synd tillståndet i den värld där människor ser på varandra, och på Gud, som hot mot den egna friheten, och därför använder våld mot varandra för att få vad de vill ha. Plocka upp en nyhetstidning i dag och detta är i stort sett vad du hittar. Trots att den skrevs ner för mer än 2 500 år sedan är Bibelns analys av mänsklighetens belägenhet anmärkningsvärt träffande.

Vad är Guds plan för att rädda oss ur denna belägenhet? Den skildras med början i Första Mosebokens tolfte kapitel och sedan ända till Bibelns sista bok. Frälsningen börjar med att ett folk församlas. Abraham kallas att bli stamfader till ett stort folk, och får höra att alla folk på jorden ska välsignas genom detta folk (1 Mos 12). Om synd är att skingras, då är frälsning från synden att församlas.

”Församla” är faktiskt ett framträdande tema genom hela Gamla testamentet. Det är ett ord som också används som teknisk term för själva frälsningen. I Psalm 106 i Psaltaren läser vi: ”Rädda oss, Herre, vår Gud, hämta hem oss från folken.” Ordet ”hämta hem” kan också översättas med ”församla”. Då blir det innehållsliga rimmet i denna vers: ”Rädda oss, det vill säga: Församla oss”.

Frälsning i Gamla testamentet handlar alltså inte om individer som efter döden försöker få tillträde till en plats som kallas himlen. Det handlar istället om att församla människor till en gemenskap, och därigenom återställa den goda skapelse som synd och våld har slitit sönder.

Församlandet som grundmotiv i Guds frälsningsplan förändras inte i Nya testamentet. Det enda som förändras är att löftet till Abraham sägs uppfyllas i Jesus Kristus. Jesus själv beskriver sitt uppdrag med dessa ord: ”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar” (Matt 12:30). Jesus dör för Israels folk, ”och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett” (Joh 11:52).

Människorna införlivas nu inte bara i gudsfolket Israel, utan in i Kristus själv, Kristi kyrka. Jesus förkunnar att hans kropp är templet. Frälsning är därför att samlas i Kristi kropp, som Paulus identifierar med kyrkan, det vill säga oss: ”Ni utgör Kristi kropp” (1 Kor 12) med Kristus själv som huvudet till kroppen. Det finns, som Paulus betonar, en mångfald i Kristi kropp. Som vi hörde idag i läsningen från Paulus brev till de kristna i Efesos, så framställer han Kristi kropp (alltså ”kyrkan”) som försoningen mellan de två fientliga grupperingarna i mänskligheten, judarna och hedningarna.

…. att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Ur ett bibliskt perspektiv är alltså Kristi kyrka, Guds församling, inte endast en frivilligorganisation eller som en frimärksklubb, där individer med liknande intressen kommer samman. Kyrkan har en central roll att spela i världens stora frälsningsdrama. Att vi församlas och utgör Guds församling är början på en ny mänsklighet, en mänsklighet där vi upphör att se oss själva som konkurrerande individer, utan snarare erfar oss sådana vi verkligen är, som medlemmar i samma kropp, människor skapade till den ende Gudens avbild och återförenade i Kristus. Himlen är fulländningen av denna nyskapande process i historien.

 

Palmsöndagens kyrka

Guds församling är, kort och gott, nödvändig för det kristna livet, eftersom den låter oss – med all vår syndfullhet och alla brister – leva tillsammans, och därmed ge världen hopp om att Gud återupprättar skapelsen till att bli vad den var tänkt att vara.

När vi den här dagen firar att Jesus tågade in i staden för att rensa templet från nationalism, självupptagenhet, orättvisor och korrumption, väcks en längtan i våra hjärtan att St Peters församling ännu mer ska bli ett ”bönens hus för alla folk”. Låt oss verka för och öppna oss för mer kulturell mångfald, mer etnisk mångfald, mer andlig mångfald.

Det var inte Roms ockupation Jesus gjorde om intet på Palmsöndagen. Guds Messias befriade sitt folk på ett ännu mer genomgripande sätt från något mycket mer hotfullt och till något mycket mer nyskapande:

* från meningslöshet och relationsbrist
* till relationer och mening
* från synd och död
* till liv och framtid

Denna befrielse hör intimt samman med Kristi kyrka, Guds församlande – också här i St Peter. Det vi gör tillsammans påverkar oss, förvandlar oss och gör världen mänskligare.

Amen