På söndag läser vi om hur Jesus liknar sig själv vid den goda herden som ger sitt liv för fåren. Vi lever i påsktidens glädje och Jesu ord öppnar upp våra ögon för vad som egentligen har skett vid den tomma graven. Hjärtat i evangeliet är en Gud som söker efter sina egna – en Gud som brådskar för att hitta tillbaka de som har gått förlorade.Enligt en klassisk utsaga så säger bibeln nästan inget om människans sökande efter Gud, men allt om Guds sökande efter människan. Bibelns första fråga ställs av Gud: ”Adam, var är du?” (1 Mos 3:8) Den  frågan har Gud fortsatt att ställa genom hela bibeln historia. Gång på gång söker Gud efter en bortvänd mänsklighet som har gömt sig i sin egen skam och rädsla.

I gamla testamentet förkroppsligas det goda ledarskapet genom herdens sinnelag. När David väljs till kung är han den sista bland bröderna att väljas. Fadern Isais räknar inte ens med att han skulle vara ett alternativ till tronen. David är yngst och något så simpelt som en fåraherde. Till slut är det ändå han som Samuel smörjer till konung. (1 Sam 16:13) Genom århundraden är David den stora förebilden för ett ledarskap som inte söker sitt eget bästa och som vägleder folket med samma närhet och lyhördhet som fåren. 

När vi för två veckor sedan firade Jesu uppståndelse läste vi i evangeliet om Maria från Magdala, hon som var vid graven för att söka efter Jesus. Plötsligt frågor hon en främling om inte han vet var hennes herre är. Det är då hon upptäcker att främlingen inte är någon annan än Jesus själv som har kommit för att leta upp henne. (Joh 20:15) Jesus har vandrat genom död och helvete. Jesus har som den godaste av herdar och sannaste av kungar gjort allt för sitt får. 

Glädjens evangelium är att vi har en Gud som söker rätt på oss och leder oss hem – hur vilse vi än vandrat.