När Equmeniakyrkans valberedning besökte S:t Peter i fredags för möten och sammanträden fick jag några minuter att berätta om kyrkan. Det ledde in till ett samtal om väckelsens olika kännetäcken. Framför allt var det Bodil Eriksson pastor i Stöde som inspirerade med några goda tankar.

Varje väckelse har sitt signum. När ökenväckelsen på 300-talet drog fram var det stillheten i öken. När den metodistiska väckelsen tog fart var det tjänande bland de utsatta. När pingstväckelsen spreds var det tungotalet som skapade gemenskap bland olika språk och kulturer. Men vad är förnyelsens och väckelsens signum idag? Vad behöver vi för att kyrkan ska bli ung och levande igen?

Bodil kom med ett litet förslag: glädjen!

När den första församlingen beskrivs i Apostlagärningarna står de att de samlas i uppriktig glädje (Apg 2). När Paulus sitter i fängelse och skriver sitt brev till filipperna, säger han ”Gläd er alltid i Herren”. När han räknar upp Andens frukter nämns återigen glädjen.

Vi lever i en konumistisk tid. Det går att förklara på många sätt, men väldigt enkelt innebär det att vi spenderar pengar som vi inte har, på saker vi egentligen inte behöver, som ger intryck som inte består, till människor vi inte känner. Underhållning och ytlig förströelse är vår tids melodi, men glädje?

Jag tror vi skulle behöva glädje som är större än min egen prestation, status och rykte. En glädje som ges av Anden. En glädje som får våra hjärtan att bulta och ögon stråla.

Som någon vis lär ha sagt: ”det finns egentligen bara en dödssynd, att vi kristna har så lite glädje”