I min tidiga ungdom åkte församlingens tonårsgruppen på missionsturné runt om i Sverige och Danmark. På gator och torg uppträde vi med sång och dans. Standardnumret var en sång med refrängen: ”Matteus sju, Matteus sju, Matteus sju och vers 12. Som du vill att andra ska va, sån ska du vara själv”.

På söndag läser vi i evangeliet från de verserna med temat Medmänniskan. Vi får lyssna till när Jesus säger de välkända orden: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem”.

Risken för mig är att de orden så snabbt blir en oskyldig och glättig melodi. Ännu värre kan det bli till en lagom uppmaning att vara ganska vanligt snäll. Jag skulle till och med vilja säga att regeln i mitt liv har blivit mer sliten än gyllene.

Precis efter Jesu välkända ord uppmanar han att gå in i den trånga porten och att vägen är smal som leder till livet.

Jag tror att Jesu allvarliga varning behövs. Den Nästa han pratar om får aldrig bli något flummigt, oklart och luddigt. Vi måste alltid drabbas av insikten att vår Nästa alltid är en medmänniska av kött och blod. Dem vi alla har runt omkring oss. Nästan är min farfar på hemmet jag sällan besöker. Nästan är min mamma jag aldrig ringer. Nästan är vännen jag knappast träffar eller tiggaren jag inte orkar titta på.

Visst är det lättare att prata om mål och visioner. Självklart kan det vara smidigare för en församling att ha välformulerade strategier.

Det är helt enkelt smalt att börja vår andliga resa genom att ta vår verkliga Nästa på allvar. Det är svårt att börja en trosvandring som aldrig kan blunda för nöden och lidandet runt vårt eget hörn. Det är till och med omskakande att vi är hycklare om inte vi går ned på våra knän för vår nästa.

Följa Jesus gör vi aldrig genom att bara titta på. Vi måste börja gå vägen, på knä för vår nästa. Det är trots allt där vi möter Honom själv