Den senaste veckan har varit minst sagt turbulent. Ett rasistiskt parti har fått 13% av Sveriges röster och hela den politiska kartan håller på att ritas om. Under veckan fångades jag av några ord från Olof Palme som flimrade förbi på nätet, när han säger: Sörj inte, organisera er!
Som kristna tar vi inte avstånd från rasismen bara för att det är något man ”ska göra”. Det är inte för att vi är naiva eller politiskt korrekta. Som kristna tar vi avstånd från all främlingsfientlighet därför att vi själva är invandrare och främlingar.
När lärjungen och aposteln Petrus hälsar sin församling gör han det med orden: Mina kära, er som bor här som främlingar. (1 Pet 2:11) Och Paulus säger i sitt brev till filliperna att vårt hemland är himlen och att vi ska lysa som stjärnor mitt i ett ont och fördärvat släkte. (Fil 2:15, 3:20)
Vår viktigaste tillhörighet kan aldrig vara det Svenska folket. Som kristna har vi istället fått den stora gåvan att tillhöra Guds eget folk. Vi är inget annat än främlingar till dem som vill kalkylera på människors kostnader. Vi är inget annat än invandrare som har vårt egentlige hemland någon helt annanstans. Framför allt ska vi inte vara något annat än ett skälvande ljus när mörkret breder ut sig i vårt samhälle.
Organisera er, sa Palme. Är det inte det som i allra högsta grad är vår uppgift? Att inte låta kyrkan bara bli en förening, en plats att ha lite trevligt i eller i värsta fäll, stället där sorgerna blir till bitterhet. Gud har en större plan för oss än så.
Vi måste organisera oss. Kyrkan får aldrig bli något annat än Guds eget folk.