Matt 20:1-16

I kyrkoåret befinner vi oss just nu i förfastan och vi firar söndagen som knappast går att uttala, Septuagesima. Ordet betyder ”den sjuttionde” och firas i den vecka när den är sjuttio dagar kvar till påsk.

Om några veckor börjar den egentliga fastan och vägen upp till Jerusalem som är både lång och svår, börjar på allvar. För att inte bli tagna på sängen när den börjar är det hög tid att redan nu förbereda sig.

I söndagens läsning får vi lyssna till en av Jesu liknelser om arbetare som lejs till en vingård. Hela dagen kallas nya arbetare in och när lönen ska betalas ut vid arbetes slut, är upploppet inte långt borta. De som anlitades först håller på att bli tokiga, det här nämligen inte vilken jordägare som helst, alla arbetare ska få samma lön, oavsett arbete.

Det finns mycket den här liknelsen säger, men framför allt tror jag den vill mena att den kristna tron framför allt är ett hårt arbete. Att göra vår tids öken till en grönskande trädgård är inte särskilt lätt. Att omvandla en brusten värld till Guds rike är det svåraste vi kan göra. Det kristna livet är ett liv på knä och vägen är alltid både lång och svår.

Det kanske inte låter så positivt. Och vi får aldrig tro att trösten ligger ligger i belöningen eller att var bättre än någon annan. Den yttersta nåden är att det är Jesus själv som kallar oss in i hans tjänst.