De senaste veckorna har det varit stora diskussioner om kyrkor som tvingas stänga sin dörrar för gott och ringa mäklare. I det här fallet råkar det vara två församlingar som under lång tid har varit våra vänförsamlingar. Att se sina vänner fatta beslutet om nedläggning känns oerhört smärtsamt, framför allt för att vi vet med vilken vånda det oftast görs.

Trots allt verkar vissa ändå ta försäljningen med en klackspark och det har verkligen förundrat mig mest. Det finns dem som tonar ned sorgen att förlora en församling och en väl placerad kyrka genom att säga hur många och hur bra vi ändå redan har.

Självklart är det sant och givetvis kan det finnas lägen en försäljning är enda alternativet. En församlingen kanske slås ihop med annan eller flyttar över medlemmar någon annanstans. Men att en kyrka i Stockholm, med ett ovanligt stort missionsfält, tvingas upplösas måste ändå ses som ett misslyckande. Någonstans har vi, både lokalt och nationellt, gått vilse. Vi har helt enkelt inte lyssnat på honom som har lovat att ge oss liv, och liv i överflöd.

När Gud sitter i ett moln, bekvämt nedsjunken i en fåtölj långt borta från allt som har med verkliga ingripande då spelar det kanske inte så stor roll. Då spelar det ingen roll om vissa kyrkor lägger ned, eller om kyrkor startar om. Då kan man vara oberörd av de ”får” som hittar hem eller går vilse. Gud har tydligen kontroll på allt ändå där i tvsoffan.

Så är inte min Gud. Han både gråter när sorgen går in under huden och gläds när skratten är nära. Han sitter nämligen inte i soffan. Han är mitt ibland oss

.