Igår firade vi den första lovsångsgudstjänsten i S:t Peter. Några vänner från Vasa gospel med Jakob Molander i spetsen spelade och kvällen blev så god som vi hade hoppats på. Det är stort när studenten 25 år  och pensionären 89 står bredvid varandra och lovsjunger Herren tillsammans.

Igår predikade också en av våra medlemmar Marcus Johansson om öknen  (som för övrigt har många strängar på sin lyra och har konstruerat den här väldigt fina hemsidan :)). Nu är det bara tre veckor kvar till askonsdagen och inledningen på den 40 dagar långa fastan fram till påsk. Precis som Jesus får vi av Anden ledas ut i öknen för att prövas och se hur det står till med vår kärlek.

Det finns i vår tid inte så lite distraktioner och en hel del billig tröst. Öknen är den karga, ogästvänliga och frånstötande platsen. Men just därför att den inte erbjuder någon enkel tröst eller ytliga snabba svar för den oss närmare Gud. I öknen inser vi att det inte går att lita på vare sig premieobligationer eller nya likes. I öknen står vi ensamma med Gud. I öknen är vi beroende av Gud.

Att hitta en plats i sitt liv bortom alla intryck, måsten och krav är fastans mål. En flykt kan någon tycka. Men som en av de stora teologerna Andrew Louth skriver är det snarare ett försök ”att hitta en oas där man återigen kan bli medveten om Guds absoluta verklighet.”.

Gårdagens predikan utmanade på riktigt. Öknen sa Marcus, är inte bara en plats med väldigt mycket sand väldigt långt borta. Öknen är här, mitt i storstaden. Mitt ibland de karga och ogästvänliga platserna som Malmskillnadsgatan eller Drottninggatan tänker jag mig. Mitt i ensamheten och ångesten i alla ansikten på väg hem sent från krogen.

Igår var det nog, i fler än mig, som bönen växte att Anden skulle leda oss ut i öknen så att vi fick hitta oasen. Låt vara om det är i ensamheten i skogen eller bland soppköken på plattan. Bönen växte att vi  där skulle inse att vi är beroende av en enda sak, Gud.