Oändligt fri

Oändligt fri

Andra Mosebok 4:10-17

Det finns ett läge när bilderna börjar flyta ihop, tiden försvinna och ett obehag infinner sig. Det är stunden då man scrollat på Facebook för länge. Nyligen lanserade några kanadensiska forskare ordet Uppkopplingshets. Med ordet ville de beskriva människors tvångsmässiga beteende att ständigt se över sina likes. En vana som flera har beskrivit som vår tids stora folkhälsosjukdom. På söndag är temat Friheten i Kristus i kyrkoåret. Frågan vi borde ställa oss är hur vi som bor i ett av världens mest fria länder fortfarande verkar vara så ofria?

Friheten är en orubblig dogm i vår tid och att inskränka på någon annans frihet är en oförlåtlig heresi. Tomas Hobbes, en av de stora politiska filosoferna på 1500-talet har i hög utsträckning format vårt sätt att se på frihet: ”Fri är den människa som i det han har förmåga och förstånd att göra, inte hindras att utföra vad han har bestämt sig för”.  Vårt samhälle är format av en frihet som innebär att få göra det man själv vill utan att hindras av någon och något. Fri är den som klarar sig själv, som står på egna ben och tar ansvar för sin egen framtid. Fri är den som står ovanför yttre krav, auktoriteter och måsten.

I den gammaltestamentliga läsningen läser vi om Mose som möter Gud i den brinnande busken. Gud talar till Mose. Han har sett sitt folks lidanden och nu vill han sända Mose att leda folket från slaveriet i Egypten till frihet. Mose hoppar inte av glädje. Han är förskräckt och kommer med både invändningar, försvar och ursäkter. Till slut vill han inte höra något mer och säger: ”Sänd någon annan”. Det är inga långa utläggningar eller tröstande ord Gud kommer med. Istället säger han bara: ”Gå nu, och jag skall själv vara med dig”.

Mose är något mycket större än fri och utelämnad åt sig själv. Mose är kallad. Våra liv är inga tomma oskrivna blad. Redan från moderlivet är vi också ett svar på Guds kallelse. Vi har ett uppdrag större än oss själva. Gud kallar oss till att tillhöra en gemenskap som arbetar för befrielse ur all världens slaveri. Inför det uppdraget kan vi alla bäva. Kallelsen har inga andra garantier än Gud själv.

Kanske är det inte så konstigt att vi lever i en tid av uppkopplingshets?  Vi kan tro att ingen vet vårt namn innan vi själva basunerar ut det. Vi kan tro att ingen annan behöver oss förutom det vi själva ställer upp på. Vi är oändligt fria, men också obotligt ensamma. Sann bekräftelse däremot får vi om deltar i en större gemenskap än våra egna egon. Riktig fria blir vi bara om vi är ett svar på Guds kallelse.

 

 

 

Eld

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.